Sardinien

Jag satsade på ett säkert kort och gav min sambo en Italienresai födelsedagspresent, igen. Denna gången blev det Sardinien, och det passade bäst att åka redan en vecka efter att jag kommit hem från Asien. Inte mig emot! Dessvärre lovade väderleksrapporten regn och vi lämnade ett soligt Sverige med låga förväntningar.

Vi landade vid 22-tiden, tog den smidiga flygbussen (1€) till hotellet och checkade in. Därefter letade vi upp en restaurang. Det var precis som man tänker sig en italiensk restaurang, med valv och levande ljus. Menyn gav mig nästan ångest med allt det goda som fanns att välja på, hur skulle jag hinna smaka på allt på bara tre dagar?

Salami, skinka och ost, och ett gott glas vin till såklart

På morgonen kunde vi njuta av utsikten: hotellets pool och stranden. Det var väl inte riktigt läge att utnyttja dem än, säsongen börjar nog inte än på ett par veckor, och stranden var därmed inte städad än. Det blåste ordentligt, men regnet höll sig som tur var borta. Ett gäng kitesurfare utnyttjade vädret och det var roligt att betrakta hur de gjorde i ordning utrustningen, började surfa och göra tricks.

Från balkongen, inte svårt att föreställa sig hur det är här med sommar!

Efter frukost började vi utforska staden. Tyvärr var det stängt i de flesta affärerna, om det nu berodde på att det var söndag eller siesta vet jag inte. I gamla stan var varannan affär smyckesbutik, alla med röda korallhalsband som specialitet. Kring gamla stan fanns stadsmuren kvar, och de hade två rejäla katapulter!

Katapulterna var riktade västerut, men det var troligtvis inte många av invånarna som skulle ha något emot ett anfall. Katalanska var stadens andra språk och en stor del av kulturen i Alghero, sedan ett tidigare katalanskt styre. Crema Catalana var första dessert på alla restauranger. Crema Catalana är en kusin till Creme brulee, men med apelsinsmak.

 Strandade bidevindsseglare nedanför stadsmuren

Nästa dag tog vi färjan till Grotta de Nettuno. Det var en stor stalaktitgrotta någon timma utanför staden. Det var blåsigt och mycket sjögång, men fortfarande inget regn. Tilläggningen blev en upplevelse i sig. Den skicklige kaptenen ankrade och gled försiktigt fram mot grottans mynning, med full back i för att de höga vågorna inte skulle slå oss in i klipporna. Landgången slängdes fram och man fick skyndsamt gå i land. På grund av vågorna var det ömsom uppför, ömsom nerför, på den korta sträckan av fem meter.

 

Inne i grottan skulle vi få en guidad tur, men vi var alldeles för mycket folk, så man kunde inte höra någonting. Grottorna var ändå imponerande med de stora salarna och snygg ljussättning på stalagmiterna och stalaktiterna.

Sista dagen checkade vi ut från hotellet och gick sedan och shoppade, idag var butikerna öppna och jag fick fyndat ett par klänningar. En sista god pasta till lunch och sedan bussen till flygplatsen. Denna gång blev det en uppvisning i trängsel, redan på första hållplatsen var alla sittplatser tagna och gången full av stående passagerare med resväskor. Men inte full nog... Vi stannade på kanske fem hållplatser till och tog upp flera passagerare som tveksamma klev på, på den sista en hel gymnasieklass! Alla överlevde ändå och vi kom fram i god tid.

Kuala Lumpur

Från Perhentians tog jag båt och sedan buss tillbaka till huvudstaden Kuala Lumpur. Bussen gick 09 och var inte framme förrän det var mörkt. På kvällen kom en storm dragande, så när vi körde in i staden var det flera decimeter vatten på gatorna! Australiensaren Alex, som jag satt bredvid på bussen, hade koll på ett billigt hostel i centrala Chinatown, så dit begav vi oss efter en enkel middag på busstationen. Först försökte vi med taxi, men fick inte tag på någon och satsade istället på tåg. Det blev betydligt billigare, 2 kr per person! Hostelet blev också det billigaste jag bott på, 35 kr. Tacksamt nog var Alex personlig tränare, efter 10 långa timmars stillasittande på bussen bar han gladeligen min enhjulade väska och kunde bränna några extra kalorier, win-win!

 

Dagen efter, allra sista dagen, begav jag mig till Petronas Twin Towers. Tornen var med sina 452 meter världens högsta när de byggdes 1998, men är fortfarande världens högsta tvillingtorn. Rekordet innehas nu av Burj Khalifa i Dubai, med galna 828 meter. Vid tornen finns ett exklusivt shoppingcenter, en mysig park och ett akvarium. Jag började med parken där man kunde beundra de höga tornen och sedan akvariet. Mycket likt andra akvarier och rätt så dyrt inträde, men havets djur är ju alltid fascinerande! De hade ett par olika småhumrar som var häftiga. Sedan hann jag med lite shopping innan det blev upp i tornen.

Först åkte vi till Skybridge på 41:a våningen. Det var bra utsikt redan där, 170 meter upp. Hissen var lite rolig, den var inne i byggnaden, men de hade tv-skärmar som fönster. De hade filmat runtom, och sedan lagt in linjer som våningsplan, så man fick känslan av att åka i en utvändig hiss. Det gick undan också, 5-6 meter per sekund! Sedan var det dags att åka högst upp, 86:e våningen. Där var utsikten ännu bättre och det fanns en liten utställning mer ett par miniatyrer över staden med viktiga byggnader och av tornen såklart.

Många knappar!

Efter besöket i tornen åkte jag tillbaka till Chinatown, flanerade och fyndade på marknaden. Jag hamnade i en klänningsaffär, där jag pekade, provade, provade nästa och fick köpt två cocktailklänningar för 300 kr! Till sist var det dags att packa väskan och ryggsäcken och bege sig till flygplatsen. En tunnelbanestation, sedan det smidiga tåget rakt in på flygplatsen, sedan 12,5 timmar nattflyg till Amsterdam och ett snabbt byte innan man var hemma i Sverige. Och så klart snöar det...

Högst upp, alldeles bakom syns KL Tower

Perhentian

Tillbaka i Mersing fick jag tag på en biljett till en nattbuss norrut till Kota Bahru, resan gick utan problem och vi var framme strax före första båten till Perhentians. Jag valde att bo på den mindre ön och det var verkligen ett toppenställe! Helt fantastisk mjuk vit sand och klart vatten. Bortsett från att det var rätt mulet var det verkligen som ett vykort. Vattnet närmast var alldeles turkost och blev sakta mörkare längre ut. Det var också långgrunt, eller vad man ska säga, det blev stådjupt ganska direkt, men sen höll det sig så en bra bit ut. Det blev aldrig sådär tråkigt som på Phi Phi och Tioman när det var lågvatten.

Rätt vad det var gick dykare förbi, på väg till eller från dykbåten. Det kändes tråkigt att inte kunna följa med, eländiga förkylningar! Trots att det var åskoväder på nätterna och mulet på dagen var det skönt. Det blev ordentligt varmt och till och med jag som sällan svettas rann det om efter en stunds solande och deckarläsning. När det då blev baddags var vattnet perfekt varmt och gott, och som sagt alldeles klart.

Min avsikt var ju att ha en sista vecka med lugn och ro med en god bok på stranden, och här fick jag i alla fall en halv. Tråkigheterna på Tioman var bortglömda och det var nu dags för buss och en sista dag, med sightseeing i huvudstaden Kuala Lumpur.

Tioman

Från Kota Kinabalu på Borneo flög jag till Kuala Lumpur och tog sedan buss till Mersing via Johor Bahru, för färja till Tioman. Flyget var inga problem, det var ett alldeles nystartat lågprisbolag, Malindo. Planet var sprillans nytt, alla hade egen touchskärm. Mat och bagage ingick för 200 kr, och jag bokade dagen innan, inte tokigt alls. Värre blev det med bussen.

Johor Bahru, den Malaysiska grannstaden till Singapore, är enligt ryktet ett otrevligt ställe med mycket kriminalitet, och jag var glad att hitta en buss därifrån redan samma kväll, till Mersing. Men 00:30 vid en vägkrog inser chauffören att han inte sagt till mig som han skulle. Jag får vänta på vägkrogen... På TV:n visar de wrestling och en timme senare kommer en buss i motsatt riktning. Strax efter 02 kan jag äntligen krypa ner i sängen på det första bästa hotellet i Mersing.

Snart dags för val, flaggor längs vägar, bryggor och överallt!

Efter att ha sovit ut lämnade jag hotellet och gick mot färjeläget. Min nyinköpta resväska höll inte särskilt länge. Efter att ha åkt taxi, flyg och buss skulle den nu få börja rulla, men redan efter hundra meter blev det för mycket. Ena hjulet flög av och väskan var nu halt! Känns jobbigt att behöva bära den, den var visst lite för billig...

Jag hade försökt hitta tiderna för färjan till Tioman, men det fanns ingenstans. Så att gå till färjeläget (och med min otympliga väska!) var lite på vinst och förlust. Färjetiderna var tydligen beroende av tidvattnet, och idag skulle den första, och enda, färjan gå om 10 minuter. Ibland har man tur!

Framme på Tioman såg det först vackert ut, med vajande palmer och turkost vatten. Allt eftersom upptäckte jag fler och fler saker som inte var något vidare. Mitt rum var det sunkigaste hittills och för internet blev man hänvisad till hotellet bredvid. Hotellets trädgård, liksom många ställen runtom var en byggarbetsplats. Det fanns ändå en bankomat på ön, men det tog en timme att gå till huvudstaden. En promenad som borde varit fin längs stranden, men två av tre restauranger och hus man såg var övergivna. Min strand var smal och full med skräp. Den var långgrund och när tidvattnet sjönk undan var det istället fullt med tråkiga smutsbruna, vassa stenar och man såg att det inte skulle gå att bada där. Av allt jag såg så var det smutsigt, slitet och skräpigt.

Enda motivet som var värt ett kort, denna ödla!

Så jag bestämde mig för att byta ö, och sätta mitt hopp till Perhentian i norra Malaysia istället. Jag hade inte många dagar kvar, så jag tvekade lite eftersom det skulle krävas en hel dag i resa, för att i gengäld få tre (förhoppningsvis) bra dagar på Perhentian.

När jag sedan väntade på färjan på Tioman var där en malajisk liten gubbe som roade sig med att lära sig nya språk av turisterna. Svenska var ett av hans bättre språk och han kunde många fraser, Är du från Göteborg eller Stockholm? Bor du nära Borås? Sen började han sjunga Sommaren är kort. Det kändes väldigt skumt att höra en malaj sjunga Ledin, men väntan blev ju klart kortare.

Till Tiomans försvar får sägas att det var precis i början på säsongen, efter regnperioden, så det kanske inte hade tagit fart riktigt. Senare träffade jag också en (svensktalande!) finne som bott på andra sidan ön, som tyckte att det varit riktigt bra.

Apor på zoo

Efter att ha blivit solbränd av snorkling och nerkyld av försränning åkte jag på en rejäl förkylning och fick hålla mig på hotellet ett par dagar. På grund av filippinoterroristerna och regeringens avrådan fick jag ge upp att dyka på Sipadan, se sköldpaddor, se orangutangcentrat, eller åka på flodtur med näsapor. Tiden började också ta slut, så för att få se de häftiga aporna överhuvudtaget åkte jag till djurparken.

 

Pygméelefant och Malayatiger

Djurparken låg en bit utanför staden och jag fick betala över 200 kronor bara till taxin. Som tur var djurparken väldigt bra. Många spännande arter, med fokus på djur från Borneo. Längst in i parken låg också en botanisk trädgård, med bland annat denna läckra spindelliljan.

 

Världens minsta björn, Malajbjörnen, fanns såklart här, liksom orangutanger. Där fanns en liten unge, oj så söt! Mamman var dock ganska beskyddande, så det var svårt att få en bra titt på den lille. I hägnet bredvid bodde näsaporna, häftiga djur. Den imponerande näsan på ledarhannen guppade roligt när han tuggade... Hur tänkte evolutionen här?