Misslyckad snorkeltur - ny vän!

Idag hängde jag med på en snorkeltur runt Phi Phi Leh, den näst största ön av Phi Phi-öarna. På förmiddagen var det okej väder, mulet, men ändå så att det gick att vara på stranden och sola. Tyvärr kom det ett par regnskurar på eftermiddagen när vi var ute, så det förtog upplevelsen en del. Tanken var att vi skulle vara ute till solnedgången, men alla vara kalla och blöta och ville bara hem.

 

Första stoppet var Monkey Beach. Jag visste inte att namnet var bokstavligt! Fullt med söta apor som låg och vilade, kliade varandra eller tiggde frukt, men de flesta brydde sig inte om oss besökare. En liten rackare var dock väldigt nyfiken på min kamera, kom fram och tag tag i den! Grymma bilder blev det, om jag får säga det själv!

 

Nästa stopp var Maya Bay, platsen där filmen The Beach spelades in. Jag har varken sett filmen eller läst boken, så det var inget extra för mig. Det var alldeles för mycket folk på stranden, som annars hade varit grym. Vi var i och badade en stund, sen kom den första skuren.Vi satt och huttrade under taket, men det hjälpte inte så mycket. 

Stranden i sig var fantastisk, men det var inget vidare att bada där, långgrunt och stenigt. Istället körde vår longtail-båt över till andra sidan där vi hoppade i och snorklade. Sikten var sådär, jag hoppas verkligen det blir bättre när jag är redo att dyka.

Dessa fiskar gillar visst banan!

På vägen tillbaka stannade vi på ett till ställe och snorklade, och det var faktiskt varmare i vattnet! Tyvärr var det inte så mycket mer att se där. Tanken var att vi skulle snorklat på ett tredje ställe, men det var ingen så sugen på! Vi fortsatte till sista stoppet, grottor! Efter tsunamin är det inte längre tillåtet att gå in, men man såg en bit in även från båten. Hela ön är väldigt dramatisk med de branta stupen som störtar ner i havet. Turen gick på 500 baht, inklusive lunch, och det var det klart värt dryga hundringen. Men jag hade uppskattat bättre väder får jag säga... Jag får glädja mig åt min nyfunne vän istället!

Utsiktsplatser

Mina nya och gamla vänner hade åkt åt varsitt håll och en regnig dag på Phi Phi passade det bra med en utflykt tyckte jag. Regnet låter värre än det är, tack vare alla plåttaken. Så min regnjacka tog jag med mig i onödan visade det sig. Sikten är också förvånansvärt bra, vilket jag såg redan på min balkong. Trappan till Utsiktsplats 1 ligger nära till mitt hotell, så jag bestämde mig att det är värt ett försök att ta sig upp!

Utsiktsplats 1

Till den första utsiktsplatsen var det bekväma trappor, lagom bredd, höjd, djup och inte halkiga. Det gick att hålla ett bra tempo. Andra trappor, som trappan upp till mitt hotell (inte lika brant), kan ge en konstig rytm när det är precis fel avstånd mellan stegen... Väl uppe fanns det bra med sittplatser och en vacker trädgård, och vacker utsikt förstås!

Utsiktsplats 2

Utsiktsplats 2 låg fem minuter längre bort och hade en meterbred, gjuten väg. Inte så dumt, men på sina ställen blev det lite brant för flipflopsen. Här fanns det en liten butik och man kunde köpa vatten, smart! Enligt en skylt var vi nu 186 meter över havet. Efter att ha njutit en stund fortsatte jag mot nummer 3.

Utsiktsplats 3

Efter 20 minuters promenad hittade jag den tredje utsiktsplatsen. Den var väl inte riktigt lika bra, sämre vinkel och en del träd i vägen. Fortfarande fantastiskt, men lite mätt hade man ju ändå sett sig på de första två utsiktsplatserna. Nu tänkte jag att jag måste ändå vara rätt så nära en av stränderna jag sett på kartan. Det är ju bättre jag går dit, så kan man kanske åka båt tillbaka sen, så att man slipper gå samma väg tillbaka. Så jag fortsatte, och nu var det bara en stig genom djungeln!

 

Stigen i djungeln

Det var väldigt vackert, med fåglar som sjöng och fjärilar som följde mig på vägen bland all djungelns grönska. Emellanåt hann jag se skymten av ödlan som gömde sig. Jag kom så fram till ett par små hus, nästan skjul i skogen där några små barn sprang omkring, och jag får syn på en skylt, Viewpoint 4. Yes, det hade jag inte räknat med!

Utsiktsplats 4

Min sista utsiktsplats hade inte näset som motiv, utan en strand, Pak Nam Bay tror jag. En av mammorna hjälpte mig sedan att komma på rätt väg nerför, mot stranden. När jag kommit ut ur skogen hamnade jag på en brant serpentinväg, där man höll på att bygga lyxiga bungalows. Väl nere för backen kom jag ut på en vacker strand, Loh Ba Kao Bay.

Loh Ba Kao Bay

Vid början av stranden satt skyltar, Privat egendom, endast för våra gäster. Shit, vad gör jag nu då? Tack vare regnet var det ändå ganska ödsligt på den lyxiga resorten, och jag hade ju egentligen inget alternativ, så jag fortsatte gå längs stranden. Det fanns bara en båt kvar på stranden, och den hörde visst till resorten den med. Jag försökte smälta in så gott jag kunde och frågade en städare om vägen. Stället var bra stort, och det var nästan jag gick vilse. Till slut kom jag i alla fall ut därifrån och hittade skyltar Ton Sai Bay, dit skulle jag! (Jag såg också en skylt Viewpoint, men nu fick det faktiskt räcka!)

Flyktväg upp på kullen, om tsunamin skulle komma

Den sista etappen var också den värsta. Vägen blev en smal stig, som på sina håll var brant och lerig. Flipflopsen hade ändå gått an innan, men nu var de helt fel val! En timme senare kunde jag ändå skölja av mina leriga fötter och smalben och ta en välförtjänt dusch på hotellet. Tack och lov att det ändå regnade idag, med klarblå himmel och hettan som kommer på köpet hade jag förmodligen inte kommit mycket längre än uppför trapporna till Viewpoint 1.

Kanske halvvägs tillbaka hittade jag en egen liten utsiktsplats...

... och denna skönheten lyckades jag också fånga på bild

Äventyr på Phi Phi

Framme på Phi Phi ställdes jag snart inför nästa problem, var jag skulle bo. På piren fanns gott om hjälp att tillgå, fullt med agenter som ville ha en att bo på just deras hotell. Men jag hade särskilda krav: Jag ville helst bo på samma hotell som min finska vän och hennes kompisar. Vi hade av en slump sett att vi båda skulle resa runt i Sydostasien i princip under samma två månader, och det var klart att vi var tvungna att träffas! De hade kommit till Phi Phi kvällen innan, och den enda kontakt vi haft var via facebook. Det visade det sig såklart att de var inkvarterade på hotellet längst från piren, uppför många tunga trappsteg, men det var inget hon ville rekommendera. Jag höll med om att det var för dyrt för det sunkiga rum man fick, det dåliga läget och den otrevlige receptionisten. Så det slutade med att jag tog ett hotell 2 minuter därifrån som var både billigare och lite bättre, och till och med med viss havsutsikt!

Även om molnen höll sig framme var det ett måste att ligga på stranden en stund! För min del som fortfarande är en blekfis var det nog lika bra. Nu när jag har så gott om tid finns det ingen anledning att hetsa med solbrännan. Jag blir annars illröd fort, så kan jag knappt röra mig sen, och får istället hålla mig inne ett par dagar tills det lugnat ner sig, och sen trillar ju all färgen av... Nej, bättre att satsa på sakta men säkert...

Gabriella, Minttu, Ula och jag firar med Vodka lime-buckets

Det visade sig att Ula, den polska väninnan, fyllde år och vi firade stort med hummer och prosecco! (Mitt klart dyraste restaurangbesök än så länge... men gott var det) På kvällen blev det utgång och buckets! Jag har aldrig sett det förut, men på Phi Phi är det helt klart populärt. I en liten sandlådehink blandas thairom, cola och energidryck med is och lime, i med varsitt sugrör så är det klart! Originalet är väl Rom o cola, men man kan blanda lite som man vill. Ju finare sprit, ju dyrare hink. Köper man buckets i en bar istället för på gatan finns hela drinklistan att välja på och hinken blir som en dubbel cocktail att dela på.

 Bucketsstånd

 Poledancing?

Längs norra stranden låg många av klubbarna och det lockades med gratis shots och eldshower. Ett av de större ställena hade en 4-meters påle där killarna kunde visa sig på styva linan genom att klättra upp, och om man hade krafter och mod kvar dessutom dansa däruppe innan man tog emot folkets hyllningar.

En dag hyrde vi en longtailbåt, som tog oss till mindre befolkade stränder. Vi stannade och snorklade lite på vägen. Gabriela hade kvar lite mat och slängde i ett par pommes frites, och snart var det fullt av fiskar. Jag hade ju såklart inte med mig min undervattenskamera, så fiskarna kom undan!

Stranden vi fortsatte till var fin och nästan folktom, och det enda som fanns där var ett litet fik. Vi gick in för att köpa något att dricka, men ägaren var spydig, så det var ingen vidare upplevelse. Så gott som alla thailändare jag träffat är så himla trevliga och hjälpsamma att det blir en smärre chock när man möter någon som inte är det. Aja, han hade väl råkat ut för sviniga turister. Vi gick tillbaka till stranden istället och hade det gott innan det var dags att åka tillbaka.

Den kvällen åt vi på marknaden istället, och det var ju bara att beställa in rätt efter rätt och smaka kors och tvärs, och priset landade ändå på en bråkdel av hummerns! Det thailändska köket är helt fantastiskt och det är bara att passa på att njuta. Och det är då inga problem för plånboken, betalar man över 20 kronor för en thairätt är det i överkant... Jag måste verkligen se till att komma över hemligheten med de fantastiska currysarna, grön, gul, röd, massaman och paneng. Tur att jag har ett par veckor kvar!

Röd curry med seafood

Thailändsk punktlighet

Nästa transport blev istället en uppvisning i punktlighet. Jag skulle bli upphämtad vid 17, bussen skulle gå 18:00 och vara framme i Phuket 08 på morgonen. Jag släntrar ner i lobbyn vid femtiden och hinner knappt säga adjö innan en kille kommer och hämtar mig med en glansig sprillans ny pick up. Det tog inte så lång tid till bussen, så där hade jag tid att köpa en flaska med härligt kallt vatten. Jag lyckades också pilla in min ryggsäck under sätet så att fransosen bredvid skulle kunna komma ut utan alltför mycket klättrande. Skönt att ha väskan nära och inte i bagageutrymmet där den lätt kan "försvinna".  Jag klädde på mig lite varmare kläder också, det blir kallt med A/C på natten.

Vips började bussen att rulla och när jag nyfiket tittar på klockan visar den 18:00. Efter att ha läst lite och sen blundat en stund stannar vi vid 23 på en vägkrog. Jag bokade VIP för att jag ville ha liggstol och det visar sig att VIP gäller maten med, vi får middag medan de andra får köpa snacks. På ett bord för sex står maten uppdukad: rissoppa, och flera olika skålar och fat med tillbehör. Rissoppa äter man visst på kvällen i Thailand, och det var väl ingen höjdare. Det hade säkert varit gott att ha ris i en soppa, men detta var som om man hade haft på för mycket vatten till riset utan att sedan hälla av det. Ris och spad. En av skålarna bredvid innehöll någon strimlad och stekt rotsak, jättegott. Den var också med i en av de andra skålarna, tillsammans med fläsk och spad, men vi lyckades inte identifiera den. De andra faten innehöll ägghalvor, thaibroccoli, fläsk och nånting jättestarkt.

 Färjan närmar sig Phi Phi-öarna

Förutom att jag får en hostattack vid 02:30 och väcker halva bussen går resan bra och vi närmar oss Phuket. Jag tittar på klockan igen när jag stigit av bussen: 08:00, seriöst! Jag tar en taxi till färjan (som avgår tre minuter försent) och när jag sedan kollar på klockan när vi lägger till vid bryggan på Phi Phi-öarna är den 09:45, på minuten! Efter att ha rest i Centralamerika och i Peru, och i Europa med för den delen, detta var ju helt sjukt! Mañana, mañana, inte direkt! I Peru tog jag en 22-timmarsbuss som landade närmare 30... Mitt fortsatta resande får avgöra om det är en galen slump eller ej. Annars är det bara att buga för Thailand!

Här kommer jag trivas!

Från piren gick jag de 100 meterna rakt över till andra stranden för att reka och få ett grepp om samhället. Det som möter mig är en helt fantastisk strand, så vackert! Blek sand, turkost vatten,  nästan klarblå himmel och djungeln på klipporna som störtar ner i havet. Lägg till några av de rogivande longtail-båtarna och man befinner sig i ett mitt i ett vykort!

Pattaya

Efter två dagars uppladdning i Bangkok hoppade jag på en buss till turistorten Pattaya. Biljetten kostade 390 baht, 90 kr, för två timmars resa med minibuss. Jag tänkte ju att det skulle vara som i centralamerika, en turistminibuss dörr till dörr. Då går det an att betala lite mer, men jag får nog erkänna att jag blev blåst. Blev upphämtad på mitt hotell av en kille en halvtimme efter utsatt tid, och vi går ut till den stora gatan, han vinkar in en taxi!! Taxin tar oss till Victory Monument (där jag var häromdagen!). 30 minuter med snigelfart i den tjocka trafiken. Väl där fick vi, jag och två andra backpackers, vänta en timme till på att den "vanliga" minibussen skulle komma, bli överfull och till slut åka mot Pattaya. Så två timmar efter utsatt tid lämnade vi Bangkok, när själva resan sedan tog två timmar...

Äsch, det är sånt man får räkna med! Så hemskt var det ändå inte, men det "riktiga" priset låg nog strax under hälften. Och sightseeing på köpet är ju aldrig fel. Bangkok verkar vara bra efterhållen, det är inte mycket smuts eller skräp, utan istället mycket grönt, gräs, buskar och träd. Överallt är det stora förgyllda monument med 5-meters bilder på kungen. En del av porträtten är väldigt formella, med gyllene dräkter medan andra fotografier ser ut att vara tagna av vem som helst. Det är många han inte ens tittar åt rätt håll på, typ skvallertidningsbilder, men de bilderna kanske syftar till att visa honom som folklig på något sätt. Han är väldigt populär här i alla fall!

Ingen kung här, men väl lejon

Framme i Pattaya tog det kanske 15-20 minuter från Welcome to Pattaya-skylten tills att vi blev avsläppta, mitt i smeten! Det är skitstort, en "liten fiskeby", pyttsan! Min guidebok har inte med Pattaya överhuvudtaget, men allt ordnar sig! Internet är väl utbrett här, och mitt hotell var visst inte mer än 10 minuters promenad bort. Efter några snabba klick på en vänlig thaiares iPad och något telefonsamtal lyckades jag hitta rätt! Allt ordnar sig =)

Efter en svalkande dusch blev det en svalkande öl och ett varv runt kvarteret. Mycket folk ute, och första dagen var dessutom alla hjärtans dag. Alla servitriser hade små hjärtklistermärken de delade ut! Men det var verkligen fullt drag överallt, längs gatorna står fullt av försäljare av gatumat och blingbling och vad man nu kan tänkas vilja ha!

Farbror Dolan och jag!

Den här sköna killen har extrautrustat sin cykel lite

Allt är ju så smidigt också, en moppe eller cykel med ett påbyggt flak, det tar ingen plats och det är bara att köra iväg med allt när man är färdig! Grillspettskillen behöver ingen el, och inte ens gas, det räcker med en kolglöd som han väcker liv i allt eftersom kunderna kommer. Sen ska vi ju inte tala om hur gott det är! 10 baht styck (alltså inte ens 2:50 svenska kronor!) för biff-, kyckling- eller fläskspett. Annars fanns det god spaghetti med riktig parmesan för 100 baht, bananpannkaka, läckra frukter, eller min favorit: kycklingkebab, perfekt som både lunch, mellanmål och nattamat!

Biff- och kycklingspetten marineras

 50 meter fruktstånd, så läckert!

 Bästa kycklingkebaben i stada!

Börjar som en pannkaka, men slutar mera åt friterad banan, riktigt gott det med. Toppingen fick man välja själv, socker, honung, vanilj-, jordgubb-, och chokladsås. Vad gäller innehållet gick det visst också bra med ägg eller mango. Killen som gjorde våra pannkakor hade en sån skön gungande stil. När han knådade, smörade, stekte, oljade, vände, hackade, vek, stekte andra sidan, skar och toppade fram rätten koncentrerat och metodiskt så var det som om de vore moment i en dans eller ritual! Så det var honom vi såg till att vänta på såklart, ingen pannkaka före han hade dykt upp...

Banana pancake 

På stranden hyrde man en stol med parasoll och bord för 20 baht, hela dagen om man ville. 5 kr är överkomligt får jag säga. Av den med stolarna kunde man också få kallt vatten, läsk eller öl, men också en tiotal maträtter kunde de laga till på beställning. Allt till bra priser såklart. Vatten 30 baht, rispytt 60. Dessutom är stranden överfylld av diverse försäljare. Glass, donuts, smycken, badleksaker, friterade skaldjur, tatueringsagenter i massor och kvällstidningar. Den ene tidningskillen ropade på sjungande norska kjøpe VG! och jag kunde bara inte låta bli att skratta, han var ju thaiare! Äftonbläudet hade han inte lärt sig lika bra, så det blev inget där...

Pattaya beach

Ett tyskt, äldre par satt snett framför oss på stranden. När det var baddags tog de fram en stor badring, men gubben var ganska stor han med, och jag tänkte det här går aldrig, magen var ju större än hålet! Det gick visst ändå. Sedan gick han sakta och svajigt ner till vattnet, och vid vattenkanten väntade han på frun som fick komma och hålla honom i handen och leda honom tills vattnet blev djupare. Det såg ut som om det var en 3-åring och hans mamma, fast de var 70 snarare... Jag fortsatte att läsa min bok, och när jag tittade upp en stund senare hade de fortfarande inte kommit tillbaka. Så länge brukar man ju inte vara i och bada ändå. Istället fick jag syn på kryckorna under solstolen. Förklaringen till det hela var alltså att de gjorde övningar i vattnet, något slags sjukgymnastik. De var i i säkert en timme, varje dag, grymt jobbat! Nästa dag höjde jag inte på ögonbrynen. Om jag en dag skulle bli gammal och skröplig hade detta helt klart varit ett alternativ. Lite skröplig har jag i och för sig varit, min förkylning verkar inte vilja släppa taget än. Då slår vi till på en 14 timmars buss till Phuket och sen båten till Phi Phi!

Khao San Road

Victory monument

Från Bangkoks flygplats tog jag buss, minibuss och till sist en cerise taxi till backpackergatan Khao San Road. Busslinjen jag hade fått tips om hade lagts ner, men thaiarna var väldigt hjälpsamma att hitta alternativa färdvägar. Jag skulle byta vid Victory monument, en gigantisk rondell, med sisådär 15 busslinjer i varje rondellåttondel. Den jag skulle åka med, 59, tog för lång tid att hitta, så jag hoppade in i en taxi istället.

De flesta bilar i Thailand är silvriga, eller svarta, så det är lätt att se vilka bilar som är taxi. Illrosa, limegröna eller blågula, och dessutom en stor skylt, TAXI - METER, på taket! De flesta bilarna är förvånansvärt fräscha, och många av de svarta bilarna ser helt nytvättade ut.

Thanon Khao San

På Khao San Road finns att möjligt att köpa, och det är bra billigt! Efter ett par dagar här tycker jag nog att priserna i många fall är liknande de svenska, före växling vill säga! 60 baht för en lunch (60 kr är ju inget konstigt att betala i Sverige) blir ju 14 kr, eller 850 baht för hotellrummet, inte ens 200 kr... Så prisnivån ligger kanske på en fjärdedel av den svenska! Maten, och särskilt gatumaten, är dessutom i underkant, man kan lätt äta sig mätt på en 10-15 kr. Skulle det inte vara gott (eller i mitt fall, för starkt!) är det ju bara att testa nåt annat.

Kyckling med ananas

Som sagt, verkligen allt finns att köpa i de små butikerna och de många stånden. Jag fick köpt solglasögon, jeansshorts (seriöst, 23 kr!) och en väska. Dessvärre har jag ingen lust att kånka på grejor i två månader innan jag ska åka hem igen, och ingen plats över i min lilla ryggsäck heller för den delen, annars hade det varit lätt att köpa på sig grejor!! Jag får hoppas att de finns liknande också i Kuala Lumpur när det blir dags att åka hemåt.

Khao San Road är mycket på dagen, men på kvällen blir det ännu värre. Fler stånd och mer folk kommer ut, och festen håller på till 03... Mycket gatumat, min favorit, billigt och supergott. Men ännu ha jag inte vågat mig på insekterna. En grillad skorpion att knapra på, varför inte?

Nu är jag på väg!

Nu här jag kommit till Amsterdam, och det är dags att byta plan. Hittills har det gått bra, inga problem ännu! Snart blir det boarding och 11 snabba timmar till Bangkok. Är lite nervös, har ju aldrig varit i Asien förut, men det ordnar sig! 400 000 svenskar per år kan ju inte ha fel!

 Detta planet ser inte så värst mycket större ut, men har nio platser per rad, istället för Cityhopperns fyra...

Dessutom heter planet Machu Picchu!