Inkaleden...

29 september 2010

 

Majsan ute och vandrar

 

Efter långa veckor av väntan, eller månader! (var ju tidigt i våras jag bestämde mig...) blev det äntligen dags för inkaleden! För dig som är intresserad av just att gå inkaleden (jag rekommenderar ALLT jag gjort på min resa!) bokade jag med Kilroy Travels, arrangör var Gap Adventures.

Dessvärre har jag varit mer eller mindre förkyld hela tiden i Lima, och veckan innan blev det värre, väldigt hes. Att ge sig ut på en 45 km vandring (och på över 3000 meters höjd!) med förkylning känns ju inte överdrivet lovande... Men det är ju inkaleden, man kan ju inte banga ur hur som helst! Och i med på vandringen var Anisha, Rasha och Smitha, underbara aussies som lägligt nog precis tagit läkarexamen, så de fick ha koll på mig =)

 En å vi korsade...

 

Som tur var hamnade jag i en perfekt grupp och min rädsla över att inte klara av det (eller ens kunna starta!) visade sig obefogad. Det var ingen som var sån där superhiker, och alla kunde med att ta det i sin egen takt. Och för min del gick det, trots förkylningen, lättare än jag hade förväntat mig! (Så alla ni som tvekar, åk och gör det! Ni klarar det! Och det är såå värt det!)

 Har ingen aning om sorten, men den är en av många vackra längs inkaleden

 

Tack vare en strejk blev onsdagens resa till Heliga dalen inställd, och det blev rundtur i Cusco istället. Var rätt surt eftersom jag sett mycket i Cusco redan, flera av de saker vi gjorde... Och jag hade verkligen sett fram mot heliga dalen! Istället blev det en natt extra på hotellet i Cusco. Men det var i och för sig välbehövligt med tanke på min förkylning. Så på torsdag morgon klockan 06 lämnade vi hotellet för att bege oss till vandringens startpunkt. På vägen stannade vi dock en snabbis i byn Ollantaytambo (som vi skulle sett och sovit i dagen innan) för bensträckare och sista minuten-shopping. Jag fick köpt mig en vandringsstav och en tub Pringles!

Gänget med tuffa vandrare! Kanske inte lika tuffa med några kilometer i benen, men här i början, ja för fan! Michel, Paulette, Rasha, JAG =), Richard, Katrina, Linda, Nicky, Alex, Cynthia, Sarah och Bryan. Framför: Smitha, Anisha, Julia och Helen

 

I Piskacuchu, eller km 82, börjar den traditionella fyradagars inkaleden som vi skulle ta oss igenom. Vandringen startade på höjden 2570 möh, och efter registreringen började vi. Den första biten följde vi Urubambafloden och därför blev det inte så värst brant, väldigt skönt med "mjukstart". Totalt gick vi 13 km första dagen, men upp över 3000 meter kom vi innan kvällen i Wayllabamba.

 Lunch i matsalstältet. Guide Jeremy framför och Assisterande guide Davíd bakom kameran.

 

Efter lunchen hade bärarna lagt ut liggunderlagen så vi kunde vila oss efter första etappen, så gott! Men den av vår guide utlovade massagen blev det inget..! Vi stannade en stund för att titta på inkaruinerna Llactapata.

 Llacapata, i bakgrunden Río Urubamba

 

När man kom in i lägret, både för lunch och för kvällen, stod alla bärare och applåderade en... Tälten uppställda och bordet dukat! (med olika servettvikningar varje måltid..!) När vi behagade bege oss vidare fick de diska och packa ihop allt igen. Efter en bits vandrande kom de ikapp och förbi, för att hinna fixa i ordning allt till nästa stopp.

 Världens bästa team porters, fast de tre tältbärarna fattades, sprungit i förväg!

 

Den andra dagen är den tuffaste. I tre etapper tog vi oss upp till ledens högsta punkt, Warmiwañusca, eller Dead womans pass, 4215 möh. Enligt legenden var inkaprinsessan kär i en general, men inkan (/kungen) uppskattade inte detta, utan såg sig tvungen att skicka iväg honom på uppdrag långt bort. Prinsessan blev så olycklig att hon var tvungen att följa efter. Där hon satte sig ner för att gråta växte sedan en orkidé upp, som blommar året runt. När hon kom till passets topp, och ändå inte kunde finna sin älskade gav hon till slut upp sitt letande och dog.

 Dead womans pass, med lite fantasi kan man se ett liggande ansikte, adamsäpple (!?) och ett bröst med bröstvårta!

Jag lyckades hänga på Sarah, Julia och Kathrina och vi kom upp som 3-6:or! Förstår inte hur det gick till, men jag hade bra tempo och kände aldrig riktigt att jag behövde ta längre pauser än de för kameran eller släppa förbi bärarna =) Så stolt över mig själv! Tror att min vandring i Arequipa tidigare var en väldigt nyttig övning. Här gick vi längre, men det var inte lika brant.

Äntligen på toppen! 4215 möh

 

Efter alla kommit sig upp blev det nerför till Paqaymayo där vi skulle spendera andra natten. Strax efter vi lämnat det kalla och blåsiga passet (Vi var bokstavligt talat mitt i molnen!) började det regna och några minuter till och med hagla. (Mitt första regelrätta regn i Peru för övrigt! I Lima regnar det som dimma)

   Jaa, det är himla fin natur att vandra i... Mycket grönt...

 

Efter 8 km uppförsbacke var benen hyfsat darriga och att stenarna vi gick på blev hala av regnet var ingen höjdare. Men alla kom fram till lägret levande och vi njöt av lunchen. Denna dag avverkade vi all vandring före 13:30, så eftermiddagen var för att ta det lugnt i lägret.

Lång och brant inkatrappa

 

Det jag bar på var min ryggsäck med i princip vatten, snacks, regnjacka och kamera. Bärarna bar på resten... Reglerna säger nuförtiden max 20 kg (+ max 5kg privata saker som kläder och sovsäck) Av de 25 betalda deltagarna var fem av dem där bara för att bära våra saker! (De 2 guiderna och de 2 kockarna bar också bara det de behövde för dagen) Allt vi använde var med från dag ett. Tält att sova i (10 st), laga mat och äta i (som bärarna sov i), bord, stolar, köksutrustning, gasoltub. Och mat för 40 personer i 4 dagar!

Mer fina blommor, testar makro!

 

Efter andra dagens middag var vi lovade att få kockarna presenterade. All mat har varit så himla god! Jag hade då inte väntat mig pannkakor, gröt eller omeletter till frukost. Varje lunch och middag en soppa före huvudrätten, och på kvällen efterrätt! För övrigt blev vi erbjudna te direkt i tältet efter väckningen... Hursomhelst, in kommer kockarna, i vita kockrockar och kockmössor, med en tårta! Det var definitivt inget vi förväntat oss! Alltså, de har BAKAT en TÅRTA mitt ute i skogen!

Inte fel, särskilt inte högt uppe på ett berg... Sanslöst!

 

På kvällen blev det spökhistorier och guide Jeremy berättade om bäraren som varit tvungen att vi midnatt gå för att paxa bästa platsen och fått oönskat sällskap... Man hittade honom aldrig. (Såklart!) Men precis på just den där stenen här utanför har han sedan blivit sedd sittandes flera gånger om nätterna...

Runkurkay i molnen

 

Tredje dagen var dem längsta, 16 km blandat upp och ner, med ytterligare två tuffa pass att ta oss upp till. Denna dag var terrängen ännu vackrare och fjärilar och orkidéer förskönade de mäktiga bergen. Flera inkaruiner passerade vi och gick också in och kikade i. Runkurakay, Sayacmarca och den jag gillade mest: Intipata.

Intipatas terasser

 

Intipata har inga speciella byggnader, utan är mest terasser, men de är väldigt många, och konvext byggda. I närheten finns en nästan likadan, fast konkav terassruin, men den fick jag aldrig sett. Platsen användes för odling, men inte för att få fram mat i första hand, utan för att ta fram frön. Växter som normalt inte klarar sig på hög höjd odlades här, när arten klarade att leva på en nivå flyttades den upp 3 meter till nästa terass. De byggnader som finns användes således som laboratorier.

 Intipata på avstånd

 Camping No 15 i Winaywayna, längst bort från toaletterna, duscharna och BAREN!

Sista natten spenderade vi i Wiñaywayna, där det fanns lyx som duschar (varma till och från...) och en BAR! Kall öl för visserligen dubbla priset, men ändå! Jag och min tentmate Rasha skvallrade och diskuterade världen i regnet och åskan, så mysigt! Lite för länge kanske, eftersom 03:45 var sista dagens väckningstid... Så före soluppgången tog vi oss igenom sista kontrollen för en hyfsat kort promenad till Intipunku (2h) och Machu Picchu! (+1h)

 Min första glimt av underverket!

 

Att komma upp till Intipunku och se de berömda ruinerna och bergen uppenbara sig var så mäktigt! (Vi hade väldigt fint väder) Och att få sin första blick av Machu Picchu från något annat håll än från Intipunku finns inte. Den "normala" ingången är definitivt inte samma sak! Det man ser då är ett par väggar...

Och gruppbild också vid målet =)

 

Efter att ha tagit oss ner till platsen där man tar korten med den klassiska vyn blev det guidad tur runt ruinerna. Vi besökte alla tempel, soltemplet, huvudtemplet, trefönstertemplet och kondortemplet. Att Jeremy skulle ha oss de trettio trappstegen upp till astronomikullen kändes väldigt tungt, benen var väldigt trötta vid det här laget!

Jeremy förklarar att med vatten i skålarna kan man studera stjärnorna i speglingen

(detta rum är inte på astronomikullen!)

 

När vi satt i ett "rum" och Jeremy berättade om det fick vi besök, fyra av Machu Picchus llamor kom in och ville vara med! Föreläsningen var inte längre så intressant, men på terasserna ovanför samlades folk och tog massa kort! Så jag kommer hamna i ett och annat fotoalbum världen över =)

 Llamas

På eftermiddagen tog vi bussen ner till Aguas Calientes för lunch. Tuff by! Det finns inga bilar, men överallt runt om höga mäktiga berg, och den vackra floden som flyter genom byn. Sedan tåget tillbaka till Cusco. Tåget hade takfönster, så om man inte ser bergen till fots är tåget ett hyfsat alternativ antar jag (det blev mörkt rätt snart...)

Berg och moln tidigt sista dagen

 

Jag är väldigt glad att jag kom den "rätta" vägen till Machu Picchu. Det är så mycket mer än bara stenar ("bara"!) Med inkaleden i benen kände jag verkligen att jag förtjänade tillträde till platsen som gör sig så väl bland världens underverk. Jag hade svårt att de mig mätt på bergen. Och på samma sätt är jag tacksam att jag sett mer av Peru. Jag tycker enna synd om de jag träffat "jag var i Australien en vecka, imorgon inkaleden, sedan asien 10 dagar innan jag måste hem"... De missar ju så himla mycket! Jag har sett flera av Perus många, många sidor, och då inte bara geografiskt, maten, språket och framförallt människorna. Jag kommer så gärna tillbaka hit igen!

Cusco!

Typisk calle Cusqueña!

Nu ar jag alltsa i Cusco, Sydamerikas mest besokta stad! Och ja, det ar valdigt mycket turister har! Staden ar betydligt mer koncentrerad an gigantiska Lima, och valdigt mysig att strosa runt i. De flesta gator har kullerstenar, och manga inkabyggda vaggar. Har och var dyker ett par llamadjur upp! Nu har jag haft fyra dagar har, sista dagen imorgon innan jag ska ivag pa inkaleden (weii!). De forsta dagarna strosade jag mest runt pa det otal marknader som finns har och njutit av staden, medan idag och igar har varit lite mer seriost turistande...

Jag och Whiskey!

 

Igar var planen att se det imponerande inkafortet Sacsayhaumán ett par hundra meter ovanfor staden. Jag hamnade pa en ranch och ridandes besokte jag ytterligare tre inkaruiner, Puka Pukara, Tambomachay och Qenqo.

 Puka Pukara 

Puka Pukara (Roda fortet) var en administrativ byggnad dar alla som skulle till Cusco var tvungna att registrera sig. Det fanns 4 vagar till staden, detta fort tackte en av dessa.

 Tambomachay, med kanariska Elena, hennes Peruanske man, grym guide!, och hans syster.

 

Tambomachay (viloplats) kallas ocksa "inkans bad" pa grund av de kanaler, akvedukter och vattenfall som finns har. 3700 möh

 Qenqo

 

Qenqo (labyrint) hade en amfiteater, 4 meter hogt skoldpaddemonument och flera gangar med olika anvandningsomraden, en inneholl ett stort offeraltare. Dessutom bjod platsen pa en harlig utsikt over Cusco.

Sacsayhuamàns zigzagmurar

Till sist var det dags for malet, Sacsayhaumán. Det ceremoniella fortet spelade en viktig roll vid erovringen av inkariket. Idag aterstar endast 20% av det ursprungliga fortet, eftersom spanjorerna ansag att stenarna behovdes battre for deras hus- och kyrkbyggen i Cusco. Murarna ar i tre nivaer (24 m!) och zigzagformade, nagot som ar en strategisk fordel gentemot en rak mur. Emellan stenarna finns inget murbruk eller nagot annat for att halla ihop konstruktionen. Stenblocken ar formade med sadan precision att det inte behovs.

 Ett exempel pa inkarikets byggkunskap. Denna vagg forestaller ett llamadjur.

Denna stulna bild visar granserna for Cusco under inkastyret, som formar kroppen av en puma. Sacsayhuaman ar pumans huvud.

 

Inkafolket lat djur symbolisera de olika varldarna, kondoren for himlen, puman for jorden, och ormen for underjorden.

Kvallen och middagen spenderades pa den irlandska puben Paddy Flahertys (Varldens hogst belagna!). Tror inte jag atit godare lasagne nansin! Puben ar underbar, gillar sarskilt det lilla tåget som kor runt hela puben, lastad med Guinness!

Idag mandag var det museedag, och jag hann avverka fem stycken. Det forsta var med konst av barn i avlagsna, av omvarlden bortglomda andiska indianbyar runt om Cusco. Barnen som malat bilderna hade aldrig tidigare sett ett ark vitt papper, inte heller haft mojlighet att agna sig at sadant som inte gar ut pa att skaffa mat till byn. Nar bilderna analyseras kan man dra slutsatser om barnens fargval och kompositioner, de ar annorlunda jamfort med barn uppvuxna i Cusco. Jag larde mig ocksa att vavkonsten, som gar i arv fran mor till dotter, bestar av fem huvudsakliga monster: sjoar, djur, zigzag, stjarnor och solar.

 Qorikancha, nufortiden utan guld...

 

Det andra museet var mest barockmalningar. Det tredje var samtida keramikfigurer, tex pubbrak, tandlakarscen och olika humoristiska varianter pa Jesu fodelse. Pa naturhistoriska fanns manga uppstoppade djur, den mest bisarra var ett siamesist lamm, med en kropp at hoger och en at vanster! Till sist besokte jag Qoricancha. En gang ett av de viktigast templen i Inkacusco. Ordet betyder gyllene tempel, och fore erovringen var det bokstavligt talat tackt i guld! Pa de ursprungliga yttervaggarna har man byggt ett dominikanerkloster, och munkar bor dar an idag. Min guide forklarade manga av de intressanta malningar som fanns i klostret och de speciella stenar i de olika deltemplen: solens, manens, regnbagens, blixtens, och stjarnornas.

Imorgon blir det kyrkodag, ska spana in framforallt den maktiga katedralen vid Plaza de Armas. Sen pa kvallen ar det introduktion for en av hela resans hojdpunkter: INKALEDEN!

Maria älskar Peru!

8 september 2010 

 

Sedan jag skrev sist har det hänt mycket grejer. Framförallt min resa till Arequipa som var så himla tuff! Trivs väldigt bra här i Peru...

Men vi ska börja på torsdagen, Karaoke! Kvällen började trevligt som förra gången jag var där, men det var ju andra där... Peruanerna verkar gilla musik på spanska, och alltför gärna sega ballader. Vi tröttnade rätt snart och fixade till oss en egen lounge. Mycket bättre! Men det var en kille som hängde på, han hade suttit för sig själv i baren innan. Ingen visste vem han var men han dansade lika mycket som oss andra. Han var väl lite skum, men det fick väl gå, han var ju trevlig och så =) Sen kom vår servitör in också, civilklädd och när jag kort därefter gick på damernas upptäckte jag att resten av klubben var tyst, släckt och tom! Hmm!? När jag kommer tillbaka står Shelley i baren och blandar egenhändiga drinkar, och viskar till mej "He's the owner!" Och nickar i riktning vår nye vän... Kvällen blir helt tokig och det är ingen som är så intresserad av att sjunga längre... Alla är bakom eller på baren i färd med att hitta på nya kombinationer. Vet inte exakt vad det var som gjorde det men att ha en helt egen bar är tydligen fruktansvärt roligt!

  Rafael, ägaren Kenji, Fatou, Andrew, Luis, Jag, Shelley och servitören Nico

Jag tog mig trots nattens äventyr till skolan på fredag och det var jag väldigt glad för. Det var nämligen starten på sportveckan, så alla barnen hade valt ett land att representera och införskaffat dess fotbollslandslagsdräkt. Tyvärr låg min kamera hemma... 1B hade valt Brasilien och barnen var så söta! Jag hade en lång pratstund med ett par tjejer och spelade fotboll med killarna, så roligt! Mot 6-åringar har jag ju faktiskt en chans! Sista timmen var det en stor ceremoni på skolgården där alla lag samlades i sina respektive dräkter, med flaggor, ballonger och krigsmålade kinder i respektive färger. Alla klasser hade också en större rockring, klädd med tidningspapper som ett slags plakat för varje land. Så gott som alla, 3 år till 17 hade fotbollskläder på sig. Flera viktiga personer pratade, och nationalsången sjöngs. Till sist gick varje klass ett varv runt skolgården, stannade framför rektorn på scenen, slog upp ett hål i rockringsplakatet och hela klassen skuttade igenom, inklusive lärarna. Såna här påhitt ser man då inte i Sverige!

Vandring i Cañon del Colca - brant nerför...

Men mitt största äventyr, hittills i Peru till och med, måste ändå vara min vandring i Cañon del Colca. Det är en av världens djupaste, 4160m, mer än dubbelt så djup som Grand Canyon. På fredag kväll tog jag bussen på 17 timmar till Arequipa, Ciudad Blanca. Jättefin stad, väldigt tråkigt att jag inte kan spendera mer tid där. Jag hann strosa runt lite bland de vita husen, hittade ett hostel att sepndera natten på, och en researrangör. Min betydligt kortare kväll tillbringade jag på en restaurang med takterass, utsikt över Plaza de Armas, de närliggande vulkanerna med El Misti närmast, och den underbara solnedgången.

 Ett av de mysigaste Plaza de Armas hittills; Arequipa

 

Klockan 03 kom min buss och hämtade mig, och det blev en tretimmars resa till staden Chivay där det blev frukost. Sedan 1½ timme till, till utsiktsplatsen Cruz del Condor. Från utsiktsplatsen var det 1200 meter ner till floden, och jag såg 4 kondorer glida runt. Mäktigt med både bergen och fåglarna, kombinationen är svårslagen.

En Peruansk Kondor glider fram på de varma luftströmmarna

 

20 ytterligare skumpiga minuter med bussen och vi var framme vid vandringens startpunkt. 9 vandrare och en guide. Härifrån var det först 3 timmar nerför, en hängbro över floden Rio Colca och sen uppåt nån timme till byn San Juan de Chuccho, 2300 möh, där det var dags för lunch. Vi startade på 3500 möh, så en total höjdskillnad på -1200m. Nerför gick rätt så bra, trots att det var väldigt brant, men när vi gått uppför ett tag var jag väldigt trött. Till skillnad från Lima var det sol i kanjonen, väldigt varmt... Så jag fick stanna varannan, var tredje sväng på de branta sepentinvägarna och hämta andan (och njuta av utsikten!)

Vi vandrade efter lunchen mera uppåt, till byarna Cosñirhua och Malata, ca 2550 möh. I Malata fanns en kyrka och en rätt så stort torg, imponerande att sådana saker finns så långt ifrån civilisationen, och att det faktiskt finns folk som bor så! Vår guide var född i en av byarna. Det är 3-4 timmar uppförsbacke för att ta sig till närmaste bilväg, ambulans=mulåsna. Men nuförtiden finns satellittelefoner och faktiskt elektricitet! Folket i byarna odlar frukter på terasserna från före inkatiden, med hjälp av åsnor och mulor bär man upp dem och byter till sig saker från andra byar. En åsna klarar 50kg och kostar runt 1000kr, en mula är starkare och klarar upp till 100kg, men kostar 8000kr!

Vi stannade till ett par gånger för vila och beundra kanjonen från flera av de naturliga utsiktsplatser som erbjöds. Gruppbild!

 

Framåt eftermiddagen kunde vi se vårt mål igen, Oasis Sangalle. Att veta vart jag var på väg gav mig extra krafter. Man ser några av de olika hostelens pooler, mmm! Man ser dessvärre också en bit av vägen uppför... Vid halv fem var vi äntligen framme! Det blev ett underbart, men aningen kallt bad innan middagen. Sangalle ligger på 2180 möh, och var den lägsta punkten vi var på. Kebnekaise är 2111 meter högt. Bohusläns högsta är 222 m...  Vid 17:30 gick solen ner, och vid middagen var det alldeles mörkt. Det går så himla fort här! Det som i Sverige tar en timma, är kanske en kvart här, för att få samma grad av mörker.

 
Oasis Sangalle

 

Efter middagen var det så fantastiskt stjärnklart, tror aldrig jag sett så mycket stjärnor! Fast bergen runt om oss i det lilla hålet skalade bort mycket, och tyvärr såg jag inga stjärnbilder jag kände till. Trots detta var det något enormt, jag stog och bara tittade flera minuter och önskade att jag kunde dra ut min säng för att sova under denna underbara stjärnhimmel!

Dessvärre var jag tvungen att gå och lägga mig tidigt, väldigt trött efter en hel dags intensivt vandrande, och mer skulle det bli... Vi gick upp 5 och började vandra tidigt för att klara oss undan solen så länge som möjligt. Jag tog täten så jag kunde hålla ett tempo jag klarade av och vi kom oss en bra bit uppåt innan första pausen. Det kändes lättare att vandra uppåt nu, man var bättre förberedd på vad som väntade. Hade på mig shorts direkt på morgonen, rejält med näsdukar för min förkylning som ständigt gjorde sig bemärkt, och SKUGGA! Och det skulle bara vara 3-4 timmars vandring, sen klart! Såklart var det ruskigt jobbigt, men jag kände inte längre att jag var så slut att jag var nära att trampa snett och rasa ner för de branta stupen.

Efter 2:30 hade jag tro det eller faktiskt tagit mig hela vägen upp till toppen! Kanske 6km, fast med 1200 meters höjdskillnad... Sån helt underbar känsla att jag faktiskt klarade det! Och jag behövde inte hyra mula för komma upp! Och kanske viktigast - Det finns hopp för inkaleden!

 Äntligen på toppen!

Sen var det 25 minuters snabb promenad till staden Cabanaconde och belöningen - frukost. Att gå på platta marken var inga som helst problem, det gjorde jag gladeligen. Därefter tog vi bussen till La Caleras varma källor. Ingen dålig belöning det heller! 38'C i vattnet, med servering i poolen. Innan vi åkte tillbaka till Arequipa blev det också några stopp längs vägen, vi såg bl a 8 olika vulkaner från en utsiktsplats på 4910 meters höjd. Så högt har jag aldrig varit innan, och det lär dröja innan jag tar mig över 5000 tror jag...

 Utsikt över Colcadalen med Rio Colca och terasser från inkatiden och ännu äldre

 

Detta är nog det tokigaste jag gjort hittills, någonsin, men jag är så glad att jag gjorde det, och faktiskt klarade av det!! Så himla stolt över mej själv =) Imorgon blir det tillbaka till skolan, till Generalkonsulatet för att rösta och på kvällen avskedsfest för Andrew, Shelley och Lisa!

 

Många nya kompisar!

Mera utflykter!

1 september 2010

Rätt så tacksamt ställe jag är på ändå, tack vare helgonet Santa Rosa blev det långhelg och ett ypperligt tillfälle att resa runt! Vi kom oss iväg på söndag morgon, en 5½-timmars buss till staden Ica. Där hittade vi ett litet hostel och en resebyrå, och nästan direkt bar det av till lagunen Huacachina, 5 km utanför stan. Eftersom stället är just en lagun finns det gott om ökensand, och vi ville testa sandboarding!

 Tuff bild, men jag står upp! ...nån sekund till...

För att ta sig till, uppför och nerför sandbackarna använder man dunebuggies, en rejäl öppen bil med störtbågar, plats för 10 åkare och en instruktör/chaufför. Var fruktansvärt roligt bara det! Ska vi verkligen ner för denna backen!? Ee, jaa det de ska vi tydligen..! WHOOAAAAAAH!!! Inte särskilt långt ifrån bergochdalbana alltså… 

Några minuter senare var vi framme vid backar som var bra nog, och det bar av nerför! Första åket skulle alla göra liggandes på mage på brädan, alltså huvudstupa rätt nerför! Samma där...: WHOOAAAAAAH!!!! Sen konstatera att det var smartast att hålla tillbaka skrikreflexen, det är inte supergott med sand i hela munnen, och man får med sig tillräckligt ändå! Nästa åk provade jag på fötterna, men kardborrebindningarna var inte de bästa, och backen tog slut väldigt fort… Så jag kan väl inte säga att jag bemästrar den brädan heller än =( Snopet nog blev det bara ett åk till (på mage, var mkt roligare!), men en ordentlig tur i buggien!

Huacachinalagunen, inte samma vinkel, men ändå

I Huacachina strosade vi runt lagunen och åt middag på en mysig restaurang med fin utsikt över stället. Min Lonely Planet hävdar att stället länge var ett av Perus jetsethäng, men att det nu bara är partysugna backpackers. I vilket fall har det belönats med en plats på 50-sedeln!

På kvällen i Ica blev det en väldigt informell Piscoprovning, rätt okej, men Piscon gör sig betydligt bättre i drinkar! I området runt Ica finns många gårdar där man odlar druvor och framställer både vin och Pisco. Sen tidigt i säng för att gå upp tidigt nästa dag…

Pelicaner i Paracas, inte särskilt folkskygga

Minibussen som skulle hämta oss kom inte, och det visade sig att den stod två kvarter bort, utanför stadens andra Hostal Dorado… Men en timme senare var vi framme vid havet och båtarna som skulle ta oss till reservatet Islas Ballestas. Redan i hamnen fanns pelikaner som välkomnade oss, och pojkar som lurat dit dem med fisk i händerna (och tog betalt för att ge oss turister tuffa bilder =)) För övrigt: även här var det SOL! En bristvara i Lima, så helt underbart 8-)

Direkt när vi lämnat bryggan hade vi turen att få syn på delfiner, men dessvärre kom vi oss inte så nära dem. Efter en stunds båtfärd kom vi till geoglyfen Kandelabern. Den mäter 150 x 50 meter, så den är hyfsat stor. Och ett mysterium, ingen vet varför det är där eller hur gammal den är. De vanligaste teorierna är: 

1. Paracaskulturen som levde i närheten avbildade en helig kaktus med hallucinogena effekter. 

2. Pirater använde den för navigering, då den ligger i nord-sydlig riktning. 

3. En frimurarsymbol med anknytning till Perus befriare San Martín. 

4. Aliens! 

På grund av flera orsaker kan man inte tidsbestämma symbolen, och det är också saker som gör att den kommer att bevaras. Det finns inget biologiskt material, det är bara sand som flyttats på. Vinden ligger alltid på från andra hållet. Havet gör att marken för varje år blir hårdare och hårdare. Det regnar 1.85 mm per år! Ingen risk heller att den spolas bort.

La candelabra

 

En kvart därifrån ligger Islas Ballestas, resans huvudmål. Öarna består av vulkanisk sten, och har flera speciella djurarter. Det man först ser är de tusentals och åter tusentals Boobies, mer eller mindre som måsar… Det är mer fåglar än icke-fåglar på öarna så att säga, inte många till som får plats. Speciellt för dessa Boobies är ett de i pannan har celler för stötdämpning, när de träffar ytan då de dyker efter fisk är hastigheten 90 km/h…

En grupp sjölejon

 

På öarna fick vi också se sjölejon, krabbor, fler pelikaner och den utrotningshotade Humboldtpingvinen. Det finns ingen växtlighet alls, något som också avspeglas i fågelbona, gjorda av deras eget bajs. Detta fågelbajs är också omstritt, man kom nämligen på att det är ett utmärkt gödsel, och tillgången efter tusentals års bajsande (upp till 50m djupt!) var i princip obegränsad. Man exporterade över hela världen med stora vinster, och under Stila havs-kriget var detta en av sakerna man stridde om. Fågelbajs! Numera utvinner man var femte till sjunde år, och det är folk som jobbar som bajsvakter för att ingen ska komma och sno… För att skydda de känsliga djurarterna finns ingen elektricitet, och man är fast på ön 3 månader i taget… Kul jobb!

Humboldtpingviner  

Tillbaka efter en härlig båttur blev det lunch. För min del Chicharrones de mariscos, friterade skaldjur och bläckfiskar. Såå gott! Lite strosande längs kajen, sen tillbaka till Ica, och sen hem till Lima… Får se var det blir för nya äventyr när denna fyradagarsvecka är avklarad! Denna helgen har varit riktigt toppen, Christophs födelsedag, cocktails med Fatou och Andrew (underbar cocktailbar, har hur många som helst, med svenska mått billiga och såklart supergoda!) , och till sist denna tuffa utflykt! Idag tisdag har jag i alla fall haft min sista spansklektion, så nu har jag bättre möjligheter att hitta på saker efter jobbet också. Och hotellet i New York om en månad är bokat! =)

 

Chicharrones direkt från havet, supergott!