Flyg, bussar och äntligen en liten båt

Flyget till Istanbul gick snabbare än jag väntat mig, 3 timmar. Planen var nu att hitta en skapligt nyårsbubbel, men det var väldigt utplockat, och inte fanns det särskilt mycket från början, attans! Tax-free-området var ändå väldigt stort, så det var inga problem att fördriva tiden. Jag kan absolut rekommendera Turkish Airlines, god mat och bra service på båda flygen. 

Mellanlandning i Istanbul

Framme i Kairo hade klockan hunnit bli halv tre på natten när vi landade, snabbt flyg, men det tog säkert en kvart att komma in till gaten efter själva landningen. Kairo är visst en stor flygplats. Väl av planet gick allt smidigt, visum, bagage och chaufför. Resebyråns representant Zacharia kom i blank kostym och var mycket hjälpsam (också med att fixa ovan nämnda bubbel!). På stans tomma gator pekade han ut sevärdheter längs vägen och berättade dess historia. Kairo står på schemat de sista dagarna, så då får vi se allt spännande i dagsljus.

Mitt orörda vardagsrum

Framme på hotellet i Giza hade jag inte mycket glädje av min tvårumssvit, men kingsize-sängen var då inte dum att krypa ner i, klockan var nu 04:45. Kvart i sex, en timme senare, ringde hotellpersonalen och väckte mig. Dags för lite frukost innan Zacharia och chauffören kom för att hämta mig igen! Igenom halva Kairo igen, och utanför hotellet kunde man nu faktiskt ana Cheops och Chefrens pyramider genom smogen! Ska bli riktigt tufft att se dem på nära håll sedan...

Solen går upp

Även med bussen fick jag en tur genom Kairo. Spontant känns det som en rätt smutsig stad, med smogen och mycket skräp på gatorna och övergivna tomter. Men det finns ju många fina byggnader också, museer, kyrkor och moskéer. Men det är förståeligt att en del sätter pyjamasar på sina bilar. Troligtvis är det gamla lakan som blivit omsydda, de flesta bilarna har randiga skydd, och ett gäng blommiga har jag också sett!

Pyjamas

Bussen gick till Hurghada, där vi var framme 6 timmar senare. Efter vi lämnat Kairo var det inte mycket att titta på, mest öken. Vägen var bra och det gick undan. Jag fann det intressant att det var så mycket varningsskyltar. Så fort det kom minsta backe, pyttepytte uppför var det en varningsskylt och än värre försiktighet om vägen svängde minsta, alltså att man behövde göra en lite korrigering med ratten, först en förvarning och sen ett tiotal pilskyltar i själva "kurvan". Väldigt likt den skyltning som finns i Sverige, men i början förstod man inte var den där branta backen var...

Framme i Hurghada kom en taxi och hämtade mig på busshållplatsen och körde mig till dykfirmans kontor. Där fick vi vänta ett par timmar på att en dykare skulle få prova ut ny utrustning. Hans egen hade flygbolaget slarvat bort! Det hade varit väldigt jobbigt för mig om mitt bagage hade blivit försenat, men han tog det hela med ro. Till slut kunde vi i alla fall hoppa in i minibussen och ta oss de sista tre timmarna till Port Ghalib där dykbåten låg. Kanske hade det varit smidigare att flyga direkt ner till Marsa Alam...

Efter inskrivning, uppackning, god middag ombord blir det nu läggdags. När jag vaknar hoppas jag verkligen att Nicole har kommit fram! I morgon blir det dykning också... :-D

M/Y Galaxy

Laddad!

Nu är det äntligen dags för Egypten!

Sedan jag kom hem från fantastiska Centralamerika i början av april har jag längtat iväg igen! Följaktligen bokades denna tripp in ganska omgående. Men (bortsett från en välbehövlig kortis till Budapest) är april till nyår en lång tid att vänta. Sverige har inte heller bjudit på någon sommar att tala om, så jag har verkligen längtat efter att få komma bort!

Det blir en vecka med lyxdykning på Röda Havet och sedan pyramider i Luxor och Giza. Förhoppningsvis kan vi besöka Egyptiska museet också, i Kairo.

Det har varit en del oroligheter i Egypten det senaste, så man har med fasa läst i tidningen om protester och kravaller, men nu är det klart att det blir av. Egypten är ett fattigt land, men de är ju beroende av turisterna, man får göra så gott man kan och försöka hjälpa dem.

Igår kväll mailade Nicole, som jag ska resa med, att Alitalia ställt in hennes flyg från Toronto. Vi ska direkt ner till båten, så hon var rädd att hon inte skulle hinna med den, nu när hon kommer ett dygn senare. Men i skrivande stund verkar det som att allt kommer att lösa sig, vår kontakt på resebolaget har fixat en privattaxi åt henne!

Själv får jag roa mig med att fixa packningen, det har varit intensivt med jobb och plugg det senaste, och så jul på det!

Nu hittade jag en rad bland båtens specar: Mobile internet USB sticks available, så det verkar som att jag kommer kunna lägga upp bilder från båten!

Resplanen

Panama City

Utsikten från Lunas Castle, vårt hostel

Tight i kanalen när ett Panamaxfartyg går igenom

Att kolla in kanalen var ett måste, så vi åkte ut till Mirafloresslussarna, kollade en stund på museet och efter en stund kom de riktigt stora båtarna. Panamax är klassningen på skepp som har maxmått för att klara just panamakanalen. 294 x 32 m gäller idag, men arbetet pågår för att kunna bygga ut till ännu större båtar.

Efter kanalen åkte mina vänner hem, så sista dagen var lite strosande i Panama City. Jag åkte ut på en ö som skulle ha ett köpcenter, men det var då inte många butiker. Däremot var det rätt så fin väg dit ut och man hade bra utsikt in mot staden. På vägen tillbaka slog vädret över och det blev åska! Jag kom mig i alla fall in till ett annat shoppingcenter och fick köpt mig en ny väska och lite kläder, nu var det ju snart slut på kånkandet!

Min ryggsäck som jag haft med mig hela vägen från Mexico City, en tripp på sisådär 400-500 mil, rymmer bara 25 liter. Många backpackers man mött har haft väskor större än dem själva. Jag är väldigt glad att jag haft en så liten ryggsäck, det är inget jag känt att jag saknat under resan, och det är skönt att kunna bära den själv, också längre sträckor. Det är ju varmt i centralamerika, så det har inte gått åt så mycket kläder, och är lätt att tvätta längs vägen nån gång i veckan. Jag hade med två långärmade tröjor, och använde båda på ett ställe, toppen av vulkanen San Pedro på 3000 meters höjd. Resten av tiden låg fleecetröjan i botten av ryggsäcken och tog plats.

Det jag har saknat är i så fall möjligheten att köpa med mig souvenirer. En del saker fick jag ändå med mig, en miniflaska med Quetzalteca Rosa de Jamaica, hibiskuslikör från Guatemala, hörde till favoriterna. Annars var de flesta sakerna från Panama, av förklarliga skäl.

Resan har varit fantastisk, och jag har träffat många härliga människor men nu är det dags att åka hem.

Panamas skyline från Panama vieja med fiskehamnen i förgrunden

...och på natten!

Bocas del Toro

När jag kommit mig igenom gränskontrollen fick jag ta taxi till hamnen för att komma med båten till Bocas del Toro, det hade ändå blivit rätt sent på eftermiddagen. 

Första dagen var det dåligt väder, men det var nästan första dagen med regn på hela resan! Vi tog en tur till öns andra sida, Bocas del Drago. Stranden var väldigt mysig att gå och leta snäckor och koraller på.

Tyske Chris var die Grillmeister

På hostelet var det livemusik 6 dagar i veckan, så den sjunde fick vi ordna festen själva! Vi fick leta och handla grejer i säkert fem olika affärer för att få tag på allt, men riktigt goda hamburgare blev det! Det fanns en sprillans ny grill, men med trasig slang på. Så första missionet blev att laga läckan, sen blev det bra fart på grejorna!

Amerikanske Chris fyllde år nästa dag, så det blev midnattstårta

Efter hamburgarna blev det midnattstårta för att fira norsk-amerikanske Chris födelsedag! Trots halvknackigt hemlighetsmakeri lyckades vi överaska honom ordentligt!

Jag, Jorge, Linda, Leif, Chris, Kim, Chris och Minttu

Det fina med att bo på ett hostel med egen brygga är att man kan simma hem! Efter att firat Chris ordentligt även på krogen beslutade vi oss för att ta sjövägen hem. Är praktiskt att alltid ha bikini på i paradiset!

 På väg mot stranden!

 Red Frog Beach

På vårt hostel spelade vi kort så fort vi fick en ledig stund!

Spelar Yanuf för fullt

Spurt!

Från Utila blev det buss till San Pedro Sula, Honduras näst största stad. På färjan från Utila träffade jag ett gäng som också skulle mot Nicaragua, så vi bestämde oss för att dela rum i San Pedro. En portugis visade sig vara en hejare på att pruta och förhandla, så stenhård att de flesta taxichaufförer bara skakade på huvudet. Men på kvällen när vi väl kommit oss till ett hotell, fortsätter portugisen diskutera priset på rummet tills ägaren håller på att kasta ut oss! Euro, dollar och lempiras. Efter en hel dags resande, och ytterligare en dag på bussen framför oss, ville jag inget hellre än att få en säng att sova i! Jag hade kunnat betala vad som helst! Taxin vi kom i var då inte särskilt dyr, men han skulle bestämt hitta en ännu billigare! Och att hitta någon som ens är villig att köra 04 på morgonen var krångligt! Så vi andra bara satt och tittade på spektaklet och hoppades att vi inte skulle bli utkastade i den honduranska natten!

Men till slut löste det sig med både hotell, taxi, buss och restaurang, och billigt blev det allt. Så 05 gick bussen mot Managua. Mitt mål var kolonialstaden Granada, men gränspasseringen tog väldigt lång tid, så det var redan kväll när vi kom fram till huvudstaden. Jag beslutade mig för att stanna i Managua och fortsätta på morgonen. Men på morgonen bestämde jag mig istället för att åka direkt till Isla de Ometepe och tjäna lite tid. Så då blev det ny buss och sen färja ut till ön.

Isla de Ometepe är två vulkaner som vuxit ihop till en ö. Tanken var från början att bestiga en av vulkanerna, men jag hade ju redan bestigit en i Guatemala och var fortfarande mör efter flera dagars resande. Istället för en heldag med vulkanbestigning hängde jag på mitt mysiga hotell!

Från Ometepe tog jag morgonfärjan tillbaka till fastlandet och sen vidare mot Costa Rica. Så ytterligare en lång dags resande, men ett mycket trevligt hostel på kvällen. Det lilla jag såg av huvudstaden San José innan det blev mörkt (från taxin mellan busstationen och hostelet!) gav ändå ett positivt intryck, staden kändes fräsch och trygg.

Så här ser det ut när man kliver av bussen i Puerto Viejo

Med ytterligare en tidig morgonbuss kom jag till Puerto Viejo de Talamanca på Costa Ricas sydöstra hörn. Jag hade en timme innan nästa buss fortsatte mot Panama. En sväng runt samhället, en stund på stranden och kolla mejlen. Det kan ju vara bra att veta vilket hostel man ska leta efter sina vänner på, till exempel! Annars verkade Puerto Viejo vara ett väldigt mysigt ställe. Man klev av bussen, rätt ut på stranden, bara en sån sak! Jag har också hört mycket bra om Puerto Viejo och hade gärna stannat där, men eftersom jag blev kvar på Utila längre än jag tänkt fick jag stryka en del från min ursprungliga plan för att hinna till Panama, och mitt flyg hem.

Fortsättning mot Panama och en väldigt trevlig gränspassering. Över floden Sixaola går en gammal järnvägsbro man får traska över. Det hela känns sisådär 100 år tillbaka i tiden. Vyn från bron var också fin att se på med floden och de klara färgerna.

  

Gränskontrollerna gick rätt så smidigt och jag fick mina stämplar. Nu var det bara en liten bit kvar till dagens mål, Bocas del Toro!

Underbara Utila!

Nu har jag varit fast i dykarparadiset på Utila i nästan två veckor! Stackars mig! Nja... Men vi ska fortsätta historien där vi slutade. 

När jag skulle vidare till ön Utila fortsatte strulet! Hotellet i Copán hade samarbete med shuttlefirman jag åkte med från Playa El Tunco i El Salvador, och sålde flera andra shuttlebiljetter. Så jag köpte en biljett till La Ceiba vid den norra honduranska kusten, men tjejen som sålde den glömde berätta att det var en alldeles vanlig buss, och inte en shuttle. Så jag satt på hotellet och väntade, och ja, de brukar ju vara lite sena… Men efter en stund kom vi fram till hur det låg till, nästa buss gick 14 på eftermiddagen, och med en tur på sju timmar blir det ju rätt svårt att hinna med färjan klockan 16 ut till Utila. Och det kändes som att man bara ville strunta i allt och åka tillbaka till hängmattan i El Tunco! (Som gick klockan 13 samma dag...)

Men med min bibel, Lonely Planet, hittade jag att man kan åka ändå, men med lite mer krångel. Jag var ju färdig med Copán Ruinas, och hade då ingen lust att bara vänta hela dagen. Så jag fick tillbaka pengarna, gick till busstationen och tog en tvåtimmarsbuss till La Entrada, sedan ett snabbt byte mot San Pedro Sula. Efter två timmar till, med en hel del nervöst tittande på klockan, kom vi fram till Centralamerikas största busstation, 5 minuter efter att bussen till La Ceiba skulle gå. Jaha. Men när jag kommit mig av bussen står en kille och ropar: ”La Ceiba, La Ceiba!” och vi rusar förbi kön och jag får ropa mitt namn till biljettförsäljerskan och slänger fram en 100L-sedel (35 kr) och rusar ut till bussen!

Framme i La Ceiba är det samma sak, bråttom, bråttom! Färjan ska gå 16, och man ska vara där 30 minuter innan. Och det är 20 minuter mellan busstationen och färjelägret. Jag och ett par tyskar blir avropade av en taxichaufför: ”Utila? Rápido, rápido!” Och vi sätter av i vrålfart till färjan! Och tro det eller ej, vi hann med också den! Färjan är ju en historia i sig. Den tar en timme, och efter fem minuter började personalen dela ut påsar… Något av det gungigaste jag varit med om, och jag kände verkligen för de stackarna som behövde använda sina påsar.

Direkt från rummet och ta ett morgondopp i poolen innan det riktiga doppet!

Så efter mycket krångel var jag äntligen framme på Utila! Utila är i princip en dykö, och det finns ett 40-tal dykplatser runtom ön. Och sådär jättemycket annat än dykning (och party) finns det inte här. Första kvällen blev vi visade runt på hotellet, genom staden och runt på dykcentret. De flesta dykcentra har att boende ingår om man tar kurser där, och har alltså egna hotellrum eller samarbetar med något hotell. Mitt hotell ligger visserligen en bit ifrån själva dykcentret, men har egen restaurang, undervisningslokaler, och en pool som på sina ställen är 4 meter, djup nog att öva på dykning i.

 Två av de fem båtarna vid UDC-bryggan

Nästa dag lånade vi kanoter och paddlade genom hamnen till en av stränderna och på eftermiddagen blev det snorkling. Sedan var det alltså dags att göra att nytt försök! Vi bokade in oss på ett dykpass på morgonen. Jag hade inga större förväntningar på öronen eftersom det funkat så dåligt både i Sverige och på Caye Caulker, men det gick utmärkt! Bokade nya dyk. Funkade sådär, men nya dyk! Så jag tog en dag i taget, och öronen blev sakta bättre och bättre. Nu det sista känner jag ingenting! Jag kan sjunka som en sten om jag vill, precis som alla andra, inga 10 minuter nedstigningstid här inte! Underbart!

Första dyket träffade vi en trio Spotted Eagle Rays, en av mina absoluta favoriter!

Känslan under vattnet är ju helt fantastisk, så jag fortsatte dyka varje dag. Så i slutet av veckan tyckte jag att det kändes så bra med öronen att jag hoppade på Advanced Open Water-kursen! Jag menar, två dagars bussresa eller två dagar till med dykning, inte så svårt val!

Carl, Chris, Shelley, Serge, Nicole, Danito, fram: Jag, Brett och Lukas

Till en av höjdpunkterna helt klart mitt första nattdyk! Helt klart annorlunda att dyka på natten, men jag tycker nog att det är bättre på dagen. Det som var så speciellt med dyket var att vi det sista träffade en nurse shark! Den är väldigt skygg på dagen, men när vi kom och lyste med våra lampor var det ju lättare att hitta mumsig mat. Så säkert fem minuter fick vi simma runt med den, och det bra nära! Såå fräckt! Tydligen är platsen vi var på väldigt osannolik för nurse sharks, om instruktörerna hoppar och sjunger när man kommer upp på båten igen, då vet man att det varit ett bra dyk!

En kväll spelade enmansbandet Milo Corrales på en av barerna, och jag är grymt imponerad! Han började varje låt med att spela in ett par trumslag, sen lade han på kanske en maraccas, ett instrument i taget tills han hade ett bra beat. Utifrån den basen spelade han sedan gitarr, saxofon eller sjöng. Så det tog några minuter innan själva låten kom igång. Men bara beaten var väldigt stämningfulla, och det var roligt att gissa vad det skulle bli för låt. En honduran som var lite förtjust i mig köpte en drink till Milo och fick honom att skapa en variant av Santanas Maria Maria! Annars gillade jag Stir It Up och hans version av Coldplays The Scientist var underbar!

En eftermiddag tog vi en visit till Iguana Station, som jobbar för att öns alldeles egna ödleart ska kunna återhämta sig. Förutom ödlor av olika årgångar fick vi se en rejäl Boa Constrictor bli fästingplockad. Det tog väl en kvart innan de ens fick ut den ur buren! Nicole och Shelley kände på något vis två som hade jobbat där, så vi fick en föreläsning och sedan en privat guidning!

Min favoritplats, på taket!

En helt fantastisk dag var då vi gjorde en utflykt till småöarna. På vägen till första dykplatsen satt jag och härliga Nicole (som har lånat ut UW-bilderna, Tack!) framme på båten. Vi får syn på ett par delfiner, och börjar hojta och banka så att också de där bak ska få se dem. Alla utropar ååh och pekar -  men delfinerna är borta, kvar är dock jättestimmet med flygfiskar. Så där bak är det är inte ens någon som förstår att det var delfinerna som var det tuffa!

 

Först ut - en Spotted Moray

 

Andra dyket tittar jag bakåt och ser hur den ene instruktören hopplöst försöker få uppmärksamheten från sin grupp. Han tecknar uppgivet till mig att han har hittat en fin hummer! Men jag ligger en 15-20 meter framför, så det är ingen idé att vända tillbaka, jag har fått se ett par humrar redan. Jag tänker att en dag, då ska jag minsann få syn på en egen hummer! För jag har försökt, letat och letat efter de där spröten som ska sticka ut, men bara sett såna som andra hittat. Och det är då det börjar! Först ut är en fläckig muräna, jag pekar ut den för min grupp och nästan direkt när jag lämnat den får jag min hummer! Och när jag salig av lycka lämnar min hummer kommer en liten drumfish. Shit tre raka! När jag ska peka ut en jättevacker, men alldeles vanlig fisk för min instruktör, så att han kan berätta vad det är för sort, håller jag på att trampa in i en drakfisk! Så jag som knappt fått syn på en enda specialfisk själv kör ett spotting streak. Vad hände där liksom?

 

Efter dyken tog vi båten till några närliggande småöar och åt lunch. Många hamburgare man ser här ser så tråkiga ut, men den jag hade här var fantastisk! Efteråt tog vi med oss en back kalla öl, slängde i ankaret vid Water Cay och snorklade en stund. När vi ligger på båtens tak och soltorkar är det något som far förbi i ögonvrån. Det är en spotted eagle ray, som simmar ut över sanden en snabbis innan den är tillbaka på det svarta, men i det grunda vattnet kan vi ändå följa den en bit.

På kvällen var det födelsedag för en av tjejerna och vi började med en öl på den sagolika baren Treetanic. Och visst är den tuff på kvällen, men man måste komma tillbaka på dagen för att ha en chans att kunna se allt jobb som ägaren lagt ner, de sisådär senaste tretton åren. Det är lite som en blandning av Gaudí och Alice i Underlandet. Mosaik överallt, och mycket glas och snäckor, och det växer fortfarande, en lite bit om dagen!

En bit korallrev

Min tanke var ju att ta två dyk, och sen försöka få ordning på öronen. Men jag fortsatte att dyka, och när det började bli dags att åka vidare hoppade jag istället på Advanced-kursen! Det djupa dyket, till 30 meter gjorde vi till ett vrak, och det var väldigt fräckt! Ett mindre lastfartyg som dykskolorna på Utila låtit sänka för 15 år sedan, för att ha att kunna dyka till. Så det är lite fusk tycker jag, och inga kanoner eller skattkistor. Men det är fortfarande väldigt tufft, och revet har hunnit komma en hyfsad bit i övertagandet.

Jag kan verkligen känna skillnad, jag har utvecklat min dykning väldigt mycket. Sista dagen dök vi längs en fantastisk vägg, och det mesta (när jag inte höll på med snurrar, simma utan fenor eller andra fånerier) simmade jag på rygg och tittade upp längs väggen, på fiskarna som simmade över en och vågorna som guppade högt där uppe. Och när som helst kan man simma intill jättenära, och ändå ha koll på allt! (Inte som på bilderna, som ju är från de första dagarna, där mätaren är på vift t.ex.) Så totalt slutade jag med över 20 dyk på Utila, inte fy skam! Så med närmare två veckor på ön blir det spurt sista biten mot Panama! 

Copán

Det var nog inte riktigt meningen att jag skulle lämna Playa El Tunco redan, men efter nästan en vecka i paradiset var det tid att åka vidare till Honduras. 06:00 var det dags, och där satt jag. Det stod på biljetten att man kunde börja ringa efter 20 minuters försening, men min telefon verkar inte kunna ringa alltid när jag vill att den ska det härnere, så när jag konstaterat att det inte gick bad jag killen på mitt hotell ringa. En trafikolycka på vägen från San Salvador har gjort att chauffören är försenad, sisådär 50 minuter. Sex timmar senare anländer vi, via en sväng genom Guatemala (det är närmare den vägen) till staden Copán Ruinas. Det är alltså staden man avser med ruinas, för ruinerna är det sitio arceologico. 

Av en amerikan bosatt i El Salvador får vi tipset att besöka ruinerna så tidigt på morgonen som möjligt, för att slippa den heta solen. Så på eftermiddagen blir det till att slappa på hotellet och utforska den nya staden. Nästa morgon går jag till ruinerna, som ligger alldeles utanför staden. Och det är stängt för strejk! Vad jag förstår så har en stöld begåtts för två veckor sedan, och nu har det framkommit att chefen varit inblandad på något vis. Så personalen har gått ut i strejk! När jag gick ifrån hotellet såg jag till att boka bussen till nästa morgon. Jaha, vad gör man nu då? Jag har ju åkt till Copán i syfte att se ruinerna! Efter en stunds grubblande kommer en guide fram och säger att de ringt till kulturmyndigheterna i Tegucigalpa och kommit överens om att öppna klockan 12 igen.

Okej, bra det i alla fall! Så två och en halv timme att slå ihjäl. En liten gubbe frågar om jag vill ta en ridtur under tiden. Javisst, varför inte. Men det visar sig att gubben inte har alla hästar hemma, de dyker inte upp förrän det är 45 minuter kvar tills ruinerna öppnar. Tur för mig så förstod gubben att det inte längre var aktuellt, och gav pojkarna som slöat så en rejäl utskällning! Så mycket väntan blev det!

Väl inne på Copán blev det, som väntat, en het eftermiddag. På huvudområdet är ruinerna ändå rätt väl samlade och det finns många träd runtom som erbjuder skugga. När man passerat biljettkuren är det första man möter ett gäng papegojor! Jättestora och så vackra färger! De är del i ett projekt att få tillbaka arorna till Copándalen. De föds upp i närheten och tränas sedan i att umgås med andra papegojor och att hitta föda. Till sist släpps de ut i det fria, och det var flera där högt uppe i träden som pratade med varann och ibland flög en bit!

Den trettonde härskaren, Waxaklajun Ubaah K’awiil, från 700-talet

När man efter någon minut kommer ut på stora torget är det ett tiotal stenstoder och tillhörande altare, som berättar om de forna kungarna. När man fortsätter i på området kommer man till de första pyramiderna och bollplanen. Man tror att bollspelet spelades med en boll av gummi, och att målet var att träffa papegojhuvudena, men utan att använda händerna. Man tror också att det hela var under gladiatorliknande former där förloraren offrades efter matchen.

Pyramider och bollplanen, juego de pelota

Det kanske mest kända monumentet är hieroglyftrappan. Trappstegen har flera tusen tecken och berättar historien om Copáns finare familjer. Trappan har fått rekonstrueras eftersom stenarna rasat ner och blandats då träd hade tagit över även här. Trappan har sedan länge varit täckt av segelduk för att skydda inskriptionerna.

Området fortsätter en bit till, och det är mäktigt att se de (i många fall) gigantiska träden som växer på pyramiderna.

Museet var en positiv överraskning, ofta kan museer vara tråkiga och stela. Museet är luftigt och stilrent i vitt. Man går in genom ett ormgap, och slingrar sig genom en mörk gång fram till museirummet, där man möts av en fullskalemodell av Rosalilatemplet. Originalet ligger under att annat tempel, men har fått vara intakt därunder. Arkeologerna har byggt tunnlar för att få en uppfattning om templet, och alltså gjort en kopia!

Playa El Tunco

Kan man vara så nojjig att man går upp 01:28 och börjar klä på sig för en buss som ska gå 06:00? Jag lyckades vakna varje timme mer eller mindre övertygad om att det var dags att sätta fart, så att jag inte skulle missa bussen! De flesta gångerna räckte det med att kolla vad klockan var, och kliva ner i sängen igen, men seriöst!

Mellanmål!

 

Nästan lika galet som mina flipflopfötter! Vid det här laget har de lugnat ner sig, och faktiskt börjat acceptera situationen. Mina fötter gillar inte flipflop. Men jag kom över ett par med smal tåsträng (eller vad det nu kan tänkas heta), så de går faktiskt att ha på sig utan att det blir några protester. Men efter att ha gått i dem en stund skaver man ju upp den stackas simhuden mellan stortån och nästa. Då blir lösningen att försöka gå utan att strängen tar emot, att ha flipflopsen lite, lite längre fram. För att den ska hålla sig där, och inte glida tillbaka och göra blåsan som uppstått ännu värre, måste man spänna ett par skumma muskler i foten som man normalt inte använder, och det hela slutar i kramp! Men till flipflopens förvar är att de passar bättre än mina joggingskor till strandklänning, känns betydligt mer avslappnat och blir inte på långa vägar lika varmt och klibbigt. Dessutom tar de ingen som helst plats i sidofacket på min lilla ryggsäck! Det hela är nog en fråga om rutin, och det kommer sig sakta, även för mina stackars fötter.

 

De senaste dagarna har det blivit en hel del flipflop och en del barfota, för den delen. I Playa El Tunco på Salvadoranska kusten har jag mest legat i hängmattan! Playa El Tunco är ett surfarparadis, men jag lyckades hitta mig en plats där, jag också. På hotellet var det en skön stämning och flera underbara människor. Verkligen skönt att bara ta det lugnt ett par dagar. Den belgiske ägaren Gil hade 27 ölsorter på menyn, och hade tillsammans med en vän startat ett bryggeri. Vi fick smaka två provbryggningar, så det blir till att komma tillbaka och se det kommersiella resultatet om något år! På hotellet hade vi en mysig trädgård med pool, egen hammock utanför dörren och direktutgång till stranden. Vågorna är det ljud man somnar till på kvällen.

Stranden var kanske inte den bästa jag sett, men här var det ju det strax utanför som lockade folk. Svartguldig sand, men fullt av knytnävsstora, runda stenar nästan överallt. Med de kraftfulla Stilla havsvågorna var det rätt svårt att komma ut i vattnet för ett dopp, och när man kom ut var det också rejält gung. Tanken var ju förstås att man skulle ha en surfbräda till hjälp, och det hade inte jag. Det hade varit roligt att kunna surfa, men den erfarenheten jag fick från sist gång jag försökte är att det är väldigt svårt, både tekniskt och fysiskt. Istället för att ligga i vattnet och få kallsupar blev det pool och hängmatta! Inte fy skam det heller.

Solnedgången i Playa El Tunco är magisk, något av det finaste jag sett. Solen går ner precis invid kusten, och från hotellet sett får man med de mäktiga klipporna på andra sidan. Sedan fortsätter vyn 180° till med brusande hav, palmer och klarblå himmel. Många jag träffade bodde här månadsvis. Jag förstår varför.