Spurt!

Från Utila blev det buss till San Pedro Sula, Honduras näst största stad. På färjan från Utila träffade jag ett gäng som också skulle mot Nicaragua, så vi bestämde oss för att dela rum i San Pedro. En portugis visade sig vara en hejare på att pruta och förhandla, så stenhård att de flesta taxichaufförer bara skakade på huvudet. Men på kvällen när vi väl kommit oss till ett hotell, fortsätter portugisen diskutera priset på rummet tills ägaren håller på att kasta ut oss! Euro, dollar och lempiras. Efter en hel dags resande, och ytterligare en dag på bussen framför oss, ville jag inget hellre än att få en säng att sova i! Jag hade kunnat betala vad som helst! Taxin vi kom i var då inte särskilt dyr, men han skulle bestämt hitta en ännu billigare! Och att hitta någon som ens är villig att köra 04 på morgonen var krångligt! Så vi andra bara satt och tittade på spektaklet och hoppades att vi inte skulle bli utkastade i den honduranska natten!

Men till slut löste det sig med både hotell, taxi, buss och restaurang, och billigt blev det allt. Så 05 gick bussen mot Managua. Mitt mål var kolonialstaden Granada, men gränspasseringen tog väldigt lång tid, så det var redan kväll när vi kom fram till huvudstaden. Jag beslutade mig för att stanna i Managua och fortsätta på morgonen. Men på morgonen bestämde jag mig istället för att åka direkt till Isla de Ometepe och tjäna lite tid. Så då blev det ny buss och sen färja ut till ön.

Isla de Ometepe är två vulkaner som vuxit ihop till en ö. Tanken var från början att bestiga en av vulkanerna, men jag hade ju redan bestigit en i Guatemala och var fortfarande mör efter flera dagars resande. Istället för en heldag med vulkanbestigning hängde jag på mitt mysiga hotell!

Från Ometepe tog jag morgonfärjan tillbaka till fastlandet och sen vidare mot Costa Rica. Så ytterligare en lång dags resande, men ett mycket trevligt hostel på kvällen. Det lilla jag såg av huvudstaden San José innan det blev mörkt (från taxin mellan busstationen och hostelet!) gav ändå ett positivt intryck, staden kändes fräsch och trygg.

Så här ser det ut när man kliver av bussen i Puerto Viejo

Med ytterligare en tidig morgonbuss kom jag till Puerto Viejo de Talamanca på Costa Ricas sydöstra hörn. Jag hade en timme innan nästa buss fortsatte mot Panama. En sväng runt samhället, en stund på stranden och kolla mejlen. Det kan ju vara bra att veta vilket hostel man ska leta efter sina vänner på, till exempel! Annars verkade Puerto Viejo vara ett väldigt mysigt ställe. Man klev av bussen, rätt ut på stranden, bara en sån sak! Jag har också hört mycket bra om Puerto Viejo och hade gärna stannat där, men eftersom jag blev kvar på Utila längre än jag tänkt fick jag stryka en del från min ursprungliga plan för att hinna till Panama, och mitt flyg hem.

Fortsättning mot Panama och en väldigt trevlig gränspassering. Över floden Sixaola går en gammal järnvägsbro man får traska över. Det hela känns sisådär 100 år tillbaka i tiden. Vyn från bron var också fin att se på med floden och de klara färgerna.

  

Gränskontrollerna gick rätt så smidigt och jag fick mina stämplar. Nu var det bara en liten bit kvar till dagens mål, Bocas del Toro!

Underbara Utila!

Nu har jag varit fast i dykarparadiset på Utila i nästan två veckor! Stackars mig! Nja... Men vi ska fortsätta historien där vi slutade. 

När jag skulle vidare till ön Utila fortsatte strulet! Hotellet i Copán hade samarbete med shuttlefirman jag åkte med från Playa El Tunco i El Salvador, och sålde flera andra shuttlebiljetter. Så jag köpte en biljett till La Ceiba vid den norra honduranska kusten, men tjejen som sålde den glömde berätta att det var en alldeles vanlig buss, och inte en shuttle. Så jag satt på hotellet och väntade, och ja, de brukar ju vara lite sena… Men efter en stund kom vi fram till hur det låg till, nästa buss gick 14 på eftermiddagen, och med en tur på sju timmar blir det ju rätt svårt att hinna med färjan klockan 16 ut till Utila. Och det kändes som att man bara ville strunta i allt och åka tillbaka till hängmattan i El Tunco! (Som gick klockan 13 samma dag...)

Men med min bibel, Lonely Planet, hittade jag att man kan åka ändå, men med lite mer krångel. Jag var ju färdig med Copán Ruinas, och hade då ingen lust att bara vänta hela dagen. Så jag fick tillbaka pengarna, gick till busstationen och tog en tvåtimmarsbuss till La Entrada, sedan ett snabbt byte mot San Pedro Sula. Efter två timmar till, med en hel del nervöst tittande på klockan, kom vi fram till Centralamerikas största busstation, 5 minuter efter att bussen till La Ceiba skulle gå. Jaha. Men när jag kommit mig av bussen står en kille och ropar: ”La Ceiba, La Ceiba!” och vi rusar förbi kön och jag får ropa mitt namn till biljettförsäljerskan och slänger fram en 100L-sedel (35 kr) och rusar ut till bussen!

Framme i La Ceiba är det samma sak, bråttom, bråttom! Färjan ska gå 16, och man ska vara där 30 minuter innan. Och det är 20 minuter mellan busstationen och färjelägret. Jag och ett par tyskar blir avropade av en taxichaufför: ”Utila? Rápido, rápido!” Och vi sätter av i vrålfart till färjan! Och tro det eller ej, vi hann med också den! Färjan är ju en historia i sig. Den tar en timme, och efter fem minuter började personalen dela ut påsar… Något av det gungigaste jag varit med om, och jag kände verkligen för de stackarna som behövde använda sina påsar.

Direkt från rummet och ta ett morgondopp i poolen innan det riktiga doppet!

Så efter mycket krångel var jag äntligen framme på Utila! Utila är i princip en dykö, och det finns ett 40-tal dykplatser runtom ön. Och sådär jättemycket annat än dykning (och party) finns det inte här. Första kvällen blev vi visade runt på hotellet, genom staden och runt på dykcentret. De flesta dykcentra har att boende ingår om man tar kurser där, och har alltså egna hotellrum eller samarbetar med något hotell. Mitt hotell ligger visserligen en bit ifrån själva dykcentret, men har egen restaurang, undervisningslokaler, och en pool som på sina ställen är 4 meter, djup nog att öva på dykning i.

 Två av de fem båtarna vid UDC-bryggan

Nästa dag lånade vi kanoter och paddlade genom hamnen till en av stränderna och på eftermiddagen blev det snorkling. Sedan var det alltså dags att göra att nytt försök! Vi bokade in oss på ett dykpass på morgonen. Jag hade inga större förväntningar på öronen eftersom det funkat så dåligt både i Sverige och på Caye Caulker, men det gick utmärkt! Bokade nya dyk. Funkade sådär, men nya dyk! Så jag tog en dag i taget, och öronen blev sakta bättre och bättre. Nu det sista känner jag ingenting! Jag kan sjunka som en sten om jag vill, precis som alla andra, inga 10 minuter nedstigningstid här inte! Underbart!

Första dyket träffade vi en trio Spotted Eagle Rays, en av mina absoluta favoriter!

Känslan under vattnet är ju helt fantastisk, så jag fortsatte dyka varje dag. Så i slutet av veckan tyckte jag att det kändes så bra med öronen att jag hoppade på Advanced Open Water-kursen! Jag menar, två dagars bussresa eller två dagar till med dykning, inte så svårt val!

Carl, Chris, Shelley, Serge, Nicole, Danito, fram: Jag, Brett och Lukas

Till en av höjdpunkterna helt klart mitt första nattdyk! Helt klart annorlunda att dyka på natten, men jag tycker nog att det är bättre på dagen. Det som var så speciellt med dyket var att vi det sista träffade en nurse shark! Den är väldigt skygg på dagen, men när vi kom och lyste med våra lampor var det ju lättare att hitta mumsig mat. Så säkert fem minuter fick vi simma runt med den, och det bra nära! Såå fräckt! Tydligen är platsen vi var på väldigt osannolik för nurse sharks, om instruktörerna hoppar och sjunger när man kommer upp på båten igen, då vet man att det varit ett bra dyk!

En kväll spelade enmansbandet Milo Corrales på en av barerna, och jag är grymt imponerad! Han började varje låt med att spela in ett par trumslag, sen lade han på kanske en maraccas, ett instrument i taget tills han hade ett bra beat. Utifrån den basen spelade han sedan gitarr, saxofon eller sjöng. Så det tog några minuter innan själva låten kom igång. Men bara beaten var väldigt stämningfulla, och det var roligt att gissa vad det skulle bli för låt. En honduran som var lite förtjust i mig köpte en drink till Milo och fick honom att skapa en variant av Santanas Maria Maria! Annars gillade jag Stir It Up och hans version av Coldplays The Scientist var underbar!

En eftermiddag tog vi en visit till Iguana Station, som jobbar för att öns alldeles egna ödleart ska kunna återhämta sig. Förutom ödlor av olika årgångar fick vi se en rejäl Boa Constrictor bli fästingplockad. Det tog väl en kvart innan de ens fick ut den ur buren! Nicole och Shelley kände på något vis två som hade jobbat där, så vi fick en föreläsning och sedan en privat guidning!

Min favoritplats, på taket!

En helt fantastisk dag var då vi gjorde en utflykt till småöarna. På vägen till första dykplatsen satt jag och härliga Nicole (som har lånat ut UW-bilderna, Tack!) framme på båten. Vi får syn på ett par delfiner, och börjar hojta och banka så att också de där bak ska få se dem. Alla utropar ååh och pekar -  men delfinerna är borta, kvar är dock jättestimmet med flygfiskar. Så där bak är det är inte ens någon som förstår att det var delfinerna som var det tuffa!

 

Först ut - en Spotted Moray

 

Andra dyket tittar jag bakåt och ser hur den ene instruktören hopplöst försöker få uppmärksamheten från sin grupp. Han tecknar uppgivet till mig att han har hittat en fin hummer! Men jag ligger en 15-20 meter framför, så det är ingen idé att vända tillbaka, jag har fått se ett par humrar redan. Jag tänker att en dag, då ska jag minsann få syn på en egen hummer! För jag har försökt, letat och letat efter de där spröten som ska sticka ut, men bara sett såna som andra hittat. Och det är då det börjar! Först ut är en fläckig muräna, jag pekar ut den för min grupp och nästan direkt när jag lämnat den får jag min hummer! Och när jag salig av lycka lämnar min hummer kommer en liten drumfish. Shit tre raka! När jag ska peka ut en jättevacker, men alldeles vanlig fisk för min instruktör, så att han kan berätta vad det är för sort, håller jag på att trampa in i en drakfisk! Så jag som knappt fått syn på en enda specialfisk själv kör ett spotting streak. Vad hände där liksom?

 

Efter dyken tog vi båten till några närliggande småöar och åt lunch. Många hamburgare man ser här ser så tråkiga ut, men den jag hade här var fantastisk! Efteråt tog vi med oss en back kalla öl, slängde i ankaret vid Water Cay och snorklade en stund. När vi ligger på båtens tak och soltorkar är det något som far förbi i ögonvrån. Det är en spotted eagle ray, som simmar ut över sanden en snabbis innan den är tillbaka på det svarta, men i det grunda vattnet kan vi ändå följa den en bit.

På kvällen var det födelsedag för en av tjejerna och vi började med en öl på den sagolika baren Treetanic. Och visst är den tuff på kvällen, men man måste komma tillbaka på dagen för att ha en chans att kunna se allt jobb som ägaren lagt ner, de sisådär senaste tretton åren. Det är lite som en blandning av Gaudí och Alice i Underlandet. Mosaik överallt, och mycket glas och snäckor, och det växer fortfarande, en lite bit om dagen!

En bit korallrev

Min tanke var ju att ta två dyk, och sen försöka få ordning på öronen. Men jag fortsatte att dyka, och när det började bli dags att åka vidare hoppade jag istället på Advanced-kursen! Det djupa dyket, till 30 meter gjorde vi till ett vrak, och det var väldigt fräckt! Ett mindre lastfartyg som dykskolorna på Utila låtit sänka för 15 år sedan, för att ha att kunna dyka till. Så det är lite fusk tycker jag, och inga kanoner eller skattkistor. Men det är fortfarande väldigt tufft, och revet har hunnit komma en hyfsad bit i övertagandet.

Jag kan verkligen känna skillnad, jag har utvecklat min dykning väldigt mycket. Sista dagen dök vi längs en fantastisk vägg, och det mesta (när jag inte höll på med snurrar, simma utan fenor eller andra fånerier) simmade jag på rygg och tittade upp längs väggen, på fiskarna som simmade över en och vågorna som guppade högt där uppe. Och när som helst kan man simma intill jättenära, och ändå ha koll på allt! (Inte som på bilderna, som ju är från de första dagarna, där mätaren är på vift t.ex.) Så totalt slutade jag med över 20 dyk på Utila, inte fy skam! Så med närmare två veckor på ön blir det spurt sista biten mot Panama! 

Copán

Det var nog inte riktigt meningen att jag skulle lämna Playa El Tunco redan, men efter nästan en vecka i paradiset var det tid att åka vidare till Honduras. 06:00 var det dags, och där satt jag. Det stod på biljetten att man kunde börja ringa efter 20 minuters försening, men min telefon verkar inte kunna ringa alltid när jag vill att den ska det härnere, så när jag konstaterat att det inte gick bad jag killen på mitt hotell ringa. En trafikolycka på vägen från San Salvador har gjort att chauffören är försenad, sisådär 50 minuter. Sex timmar senare anländer vi, via en sväng genom Guatemala (det är närmare den vägen) till staden Copán Ruinas. Det är alltså staden man avser med ruinas, för ruinerna är det sitio arceologico. 

Av en amerikan bosatt i El Salvador får vi tipset att besöka ruinerna så tidigt på morgonen som möjligt, för att slippa den heta solen. Så på eftermiddagen blir det till att slappa på hotellet och utforska den nya staden. Nästa morgon går jag till ruinerna, som ligger alldeles utanför staden. Och det är stängt för strejk! Vad jag förstår så har en stöld begåtts för två veckor sedan, och nu har det framkommit att chefen varit inblandad på något vis. Så personalen har gått ut i strejk! När jag gick ifrån hotellet såg jag till att boka bussen till nästa morgon. Jaha, vad gör man nu då? Jag har ju åkt till Copán i syfte att se ruinerna! Efter en stunds grubblande kommer en guide fram och säger att de ringt till kulturmyndigheterna i Tegucigalpa och kommit överens om att öppna klockan 12 igen.

Okej, bra det i alla fall! Så två och en halv timme att slå ihjäl. En liten gubbe frågar om jag vill ta en ridtur under tiden. Javisst, varför inte. Men det visar sig att gubben inte har alla hästar hemma, de dyker inte upp förrän det är 45 minuter kvar tills ruinerna öppnar. Tur för mig så förstod gubben att det inte längre var aktuellt, och gav pojkarna som slöat så en rejäl utskällning! Så mycket väntan blev det!

Väl inne på Copán blev det, som väntat, en het eftermiddag. På huvudområdet är ruinerna ändå rätt väl samlade och det finns många träd runtom som erbjuder skugga. När man passerat biljettkuren är det första man möter ett gäng papegojor! Jättestora och så vackra färger! De är del i ett projekt att få tillbaka arorna till Copándalen. De föds upp i närheten och tränas sedan i att umgås med andra papegojor och att hitta föda. Till sist släpps de ut i det fria, och det var flera där högt uppe i träden som pratade med varann och ibland flög en bit!

Den trettonde härskaren, Waxaklajun Ubaah K’awiil, från 700-talet

När man efter någon minut kommer ut på stora torget är det ett tiotal stenstoder och tillhörande altare, som berättar om de forna kungarna. När man fortsätter i på området kommer man till de första pyramiderna och bollplanen. Man tror att bollspelet spelades med en boll av gummi, och att målet var att träffa papegojhuvudena, men utan att använda händerna. Man tror också att det hela var under gladiatorliknande former där förloraren offrades efter matchen.

Pyramider och bollplanen, juego de pelota

Det kanske mest kända monumentet är hieroglyftrappan. Trappstegen har flera tusen tecken och berättar historien om Copáns finare familjer. Trappan har fått rekonstrueras eftersom stenarna rasat ner och blandats då träd hade tagit över även här. Trappan har sedan länge varit täckt av segelduk för att skydda inskriptionerna.

Området fortsätter en bit till, och det är mäktigt att se de (i många fall) gigantiska träden som växer på pyramiderna.

Museet var en positiv överraskning, ofta kan museer vara tråkiga och stela. Museet är luftigt och stilrent i vitt. Man går in genom ett ormgap, och slingrar sig genom en mörk gång fram till museirummet, där man möts av en fullskalemodell av Rosalilatemplet. Originalet ligger under att annat tempel, men har fått vara intakt därunder. Arkeologerna har byggt tunnlar för att få en uppfattning om templet, och alltså gjort en kopia!

Playa El Tunco

Kan man vara så nojjig att man går upp 01:28 och börjar klä på sig för en buss som ska gå 06:00? Jag lyckades vakna varje timme mer eller mindre övertygad om att det var dags att sätta fart, så att jag inte skulle missa bussen! De flesta gångerna räckte det med att kolla vad klockan var, och kliva ner i sängen igen, men seriöst!

Mellanmål!

 

Nästan lika galet som mina flipflopfötter! Vid det här laget har de lugnat ner sig, och faktiskt börjat acceptera situationen. Mina fötter gillar inte flipflop. Men jag kom över ett par med smal tåsträng (eller vad det nu kan tänkas heta), så de går faktiskt att ha på sig utan att det blir några protester. Men efter att ha gått i dem en stund skaver man ju upp den stackas simhuden mellan stortån och nästa. Då blir lösningen att försöka gå utan att strängen tar emot, att ha flipflopsen lite, lite längre fram. För att den ska hålla sig där, och inte glida tillbaka och göra blåsan som uppstått ännu värre, måste man spänna ett par skumma muskler i foten som man normalt inte använder, och det hela slutar i kramp! Men till flipflopens förvar är att de passar bättre än mina joggingskor till strandklänning, känns betydligt mer avslappnat och blir inte på långa vägar lika varmt och klibbigt. Dessutom tar de ingen som helst plats i sidofacket på min lilla ryggsäck! Det hela är nog en fråga om rutin, och det kommer sig sakta, även för mina stackars fötter.

 

De senaste dagarna har det blivit en hel del flipflop och en del barfota, för den delen. I Playa El Tunco på Salvadoranska kusten har jag mest legat i hängmattan! Playa El Tunco är ett surfarparadis, men jag lyckades hitta mig en plats där, jag också. På hotellet var det en skön stämning och flera underbara människor. Verkligen skönt att bara ta det lugnt ett par dagar. Den belgiske ägaren Gil hade 27 ölsorter på menyn, och hade tillsammans med en vän startat ett bryggeri. Vi fick smaka två provbryggningar, så det blir till att komma tillbaka och se det kommersiella resultatet om något år! På hotellet hade vi en mysig trädgård med pool, egen hammock utanför dörren och direktutgång till stranden. Vågorna är det ljud man somnar till på kvällen.

Stranden var kanske inte den bästa jag sett, men här var det ju det strax utanför som lockade folk. Svartguldig sand, men fullt av knytnävsstora, runda stenar nästan överallt. Med de kraftfulla Stilla havsvågorna var det rätt svårt att komma ut i vattnet för ett dopp, och när man kom ut var det också rejält gung. Tanken var ju förstås att man skulle ha en surfbräda till hjälp, och det hade inte jag. Det hade varit roligt att kunna surfa, men den erfarenheten jag fick från sist gång jag försökte är att det är väldigt svårt, både tekniskt och fysiskt. Istället för att ligga i vattnet och få kallsupar blev det pool och hängmatta! Inte fy skam det heller.

Solnedgången i Playa El Tunco är magisk, något av det finaste jag sett. Solen går ner precis invid kusten, och från hotellet sett får man med de mäktiga klipporna på andra sidan. Sedan fortsätter vyn 180° till med brusande hav, palmer och klarblå himmel. Många jag träffade bodde här månadsvis. Jag förstår varför. 

Lago de Atitlán

Efter Antigua har jag nu varit vid Lago de Atitlán i nästan en vecka. Från Antigua tog jag en buss till Panajachel. Denna resa fick jag uppleva baksidan av lyxen att bli upplockad vid hotellet, och det ordentligt! Minibussen rymmer kanske 15 turister, och jag trodde jag var en av de sista, bussen var nästan full. Men det visar sig att alla andra är avstigande, så jag är först. Att släppa av alla på rätt ställe, kors och tvärs över staden och sen plocka upp nya, tog en timme! Det känns ju toppen när själva resan är på 2½. Å andra sidan fick jag ju åka med bussen. När jag skulle åka från Palenque fick jag vänta 40 minuter utan ett tecken på att det faktiskt skulle komma någon buss. Att stå så och vänta och oroa sig, och det innan solen gått upp, är ingen höjdare. Hur som helst gick denna, liksom alla tidigare, bra när vi väl kom iväg, och vi kom fram till Panajachel. Efter att ha tittat på den fantastiska vyn tog jag en båt till byn San Pedro la Laguna. 

San Pedro från kajen, med Volcán San Pedro i bakgrunden

Efter att ha hittat ett trevligt hotell får jag reda på att det är strömavbrott! Hela San Pedro är utan ström sedan i lördags. Några bönder som bränt ogräs i dikena har dessutom lyckats elda upp en elstolpe! Så inget ljus, varmvatten, internet och inga laddningsmöjligheter. Men å andra sidan är det väldigt mysigt med levande ljus och väldigt stjärnklar natt! Och när man väl hade accepterat situationen kom strömmen tillbaka redan nästa eftermiddag. På hotellet fanns gott om hängmattor, och med det sjönära läget var det en utmärkt plats att vila med en god bok. 

Vyn över Lago de Atitlán, Volcán Tulimán och Volcán Atitlán

Men att ligga i hängmattan duger inte varje dag, varför inte bestiga en vulkan? Klockan 06, strax före gryningen, började således jag och guiden Mario traska uppför Volcán San Pedro. Eftersom vulkanerna runt sjön inte är aktiva har det varit fritt fram för djungeln att ta över. Det är väldigt vackert och ger lagom mycket skugga, men samtidigt begränsad sikt. Att inte kunna se slutet var jobbigt för mig. Man såg kanske 20 meter uppåt, så man hade inte en chans att veta var man var eller hur långt man kommit. Efter några timmar nådde vi ändå toppen, och utsikten var helt fantastisk! Vi hade tur och molnen höll sig borta, så man såg ut över hela sjön och vulkanerna bredvid. Det var med hjälp av dem, och de små, små båtarna på sjön, som man kunde relatera, att man faktiskt var en bra bit upp! 3020 meter över havet, men eftersom sjön är på 1560 meters höjd blir det inte fullt så mycket. Men en klättring på nästan 1500 meter är inte så pjåkigt ändå! Väl värt besväret och den efterföljande värken i låren!

 En hint om hur brant det var... Och där denna skylt sitter är det ändå fortfarande asfalt!

På kvällen blev jag meddragen på quiz, och vårt lag lyckades faktiskt vinna! Och jag lyckades knäcka en fotbollsfråga! Ja, jösses! (Vilket lag i Premier League är det enda på F?) Med två kanadensare och en amerikan i laget var ju Europa mitt ansvar. Vi kompletterade varann bra och min vinst på 50 Quetzales, knappt 45 kr, täckte gott och väl kvällens mat och dryck! 

 Kvällens förstapris!

Dagen därpå fortsatte jag till San Marcos, på andra sidan sjön. Stället har också en fantastisk vy över sjön och vulkanerna och med sin energi har byn lockat till sig alla möjliga spirituella. Yoga, Reiki, Swedish massage, och ett pyramidcenter! Dessvärre är det inte så mycket av originalbefolkningen där, de bor högre upp i bergen. Men det är mäktigt att titta ut över sjön och se där, däruppe har jag faktiskt varit! 

Sista dagen vid Atitlánsjön åkte jag tillbaka till Panajachel, huvudstaden. Här är fullt av försäljare, mycket kläder och andra hantverkssaker. Mycket man vill köpa, men ryggsäcken är liten. Och jag ska ju kånka runt på den i en månad till! Så jag fick nöja mig med två sjalar. Jag hade gärna köpt en corte, en traditionell kjol, som ALLA kvinnor här bär! De är väldigt fina, och med de broderade topparna och bältena till ser kvinnorna alltid så tjusiga ut! Men ska man ha en riktigt fin går den på närmare 1000 kr, och den tar ändå rätt stor plats. Så det blev ingen corte, men väl en tripp till El Salvador! Mer om det kommer snart! 

(Och Fulham spelar faktiskt i Premier League, där ser man!)